Sydafrika - politik och kultur.

Howard Booysen, vinmakare

2012-02-10T09:32:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Jag vill helt kort bara tipsa om den sydafrikanske vinmakaren Howard Booysen. Han debuterade 2010 med en helt förbluffande Riesling, som är full av förförande petroleum/aprikostoner som det tar minst tio år för europeiska viner att utveckla. En fin syra parerar och skapar nödvändig friktion i gommen. Vinet säljs t.ex. i Vino Pronto, vid Caltex-macken på Orange Street, Kapstaden.

Booysen gör i nuläget bara två viner, det andra är en Cinsault. Det är fint, men inget märkvärdigt. Rena cinsaultviner är dock alltid intressanta i sydafrikansk kontext, eftersom druvan utgör ena halvan av Sydafrikas nationaldruva Pinotage - en korsning av Pinot Noir och Heremitage (=cinsault).

340ml

2012-02-09T16:32:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Nu finns 340ml på Spotify. De fyra bandmedlemmarna kommer ursprungligen från Maputo, Moçambique, men bor och verkar numera i Johannesburg. Deras andra platta "Sorry for the delay" (2008) innehåller den oemotståndliga "Fairy Tales", som har en lika oemotståndlig video:

Det senaste de har släppt är en utmärkt och tillbakalutad cover på A-has "Take on me". Jag har inte hittat den på några andra ställen än sunkiga mp3-sajter. Sök själv eller prova t.ex. den här: MRTZC

Bandnamnet uttalas Three-forty mil.

Äntligen! Nya gatunamn i Kapstaden

2012-01-31T11:58:00.007+02:00

av TOR BILLGREN

Det har ofta slagit mig hur många skurkar och premiärministrar från apartheidtiden som fortfarande hedras med gator och torg i Sydafrika. Bara i Kapstaden finns DF Malan Street, Hans Strijdom Avenue och Verwoerd Drive. Det är som att plötsligt upptäcka att man promenerar på Goebbels Allee eller Stalin-Strasse i Berlin. Särskilt problematisk är Hendrik Verwoerd, apartheidsystemets huvudarkitekt, som gjorde rasismen rumsren genom att klä den i kliniskt kvasivetenskaplig skrud.

Daniel François Malan (1874-1959). Apartheiderans förste premiärminister: 1948-1954

Johannes Gerhardus ("Hans") Strijdom (1893-1958). Premiärminister 1954-1958

Hendrik Frensch Verwoerd (1901-1966). Premiärminister 1958-1966

På en del håll i landet har processen gjorts kort med de här gubbarna. Allra längst har man gått i Durban, där den lokala ANC-ledningen 2008 i ett slag bytte ut ett hundratal gatunamn från kolonial- och apartheidtiden och ersatte dem med namn ur den egna nomenklaturan, samt hjältar och förebilder, som Che Guevara och det namibiska socialistpartiet SWAPO. Även helt okontroversiella namn som Broadway och Canal Road försvann. Och taxichaufförerna sliter sitt hår… (Länk till text om processen i Durban.)

Om namnändrarniten har varit överdriven och politiserad i Durban, har processen i Kapstaden varit onödigt trög. Men när jag besökte staden efter nyår upptäckte jag att det äntligen börjat hända saker. Nelson Mandela har det senaste halvåret fått en Boulevard, Helen Suzman en Drive och fredspristagaren Albert Luthuli en Place. De flesta av de gamla namnen var visserligen inte historiskt belastade – av skurkarna är det hittills bara justitieministern och nazisympatisören Oswald Pirow som fått maka på sig. Nu är hans gamla gata uppkallad efter hjärttransplantationspionjären Christiaan Barnard istället.

Det återstår alltså mycket att göra – och snälla, låt Verwoerd bli näste man att ryka från skyltarna. Det finns andra och bättre sätt att påminnas om de mörka årens politiska bedragare.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 januari 2012

Nelson Mandela gratulerar rugbylandslagets kapten Francois Pienaar efter VM-segern 1995.

Chief Albert Luthuli, ANC-ledare 1952-1967.

Helen Suzman (1917-2009). Enda parlamentsledamoten för liberala och apartheidkritiska Progressive Party från 1961 till 1974.

Christiaan Barnard (1922-2001) i det museum i hemstaden Beaufort West som är tillägnat hans hjärttransplantationsbedrift 1967.

Verkligheten överträffar satiren

2011-12-23T12:10:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

I morse recenserade jag satirikern Zapiros senaste samling "The last sushi" i Kulturnytt i P1. Utdrag:

När det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

En timme senare får jag syn på ett uttalande från ANC:s ungdomsförbund (ANCYL) där de hyllar Nordkoreas avlidne diktator Kim Jong-Il. Det är så vansinnigt skrivet att jag fortfarande inte riktigt kan tro att det är autentiskt. Det faktum att jag inte har hittat det på någon officiell ANC-sida än, gör också att det finns anledning att vara skeptisk. Men sajten Politics Web, där uttalandet publicerades, brukar vara mycket seriös. Dessutom är denna typ av haveristretorik är inte ovanlig på den sydafrikanska vänsterkanten.

Utdrag (mina fetningar):

In commemorating this Great Leader we sent warnings to traitors of the people, led by Lee Myung Bak, who deliberately sunk his Cheonoan war ship and blamed it on the government of the Democratic People's republic of Korea, to desist from an unsustainable offensive against the North of Korea and the Korean peninsula in general. His continued assault on the image of the DPRK in collaboration with the United States will not continue unabated. In this regard we support the just cause of the Korean people to defend themselves, using whatever means at their disposal, to continue struggling for a just and equal world order and to defeat Capitalism in all its facets.

On this same breath, we congratulate the many achievements, under the leadership of Comrade Kim Jong Il, including making sure that democratic centralism is alive and well in the revolution, as we in the ANC also use it to guide the discipline of our cadres. We recognise that under his stewardship the DPRK managed an economy that saved people from joblessness, homelessness, illiteracy or lack of education thereof, and the varying degrees of poverty.

In technology to save our climate you also excelled, as we saw the successful introduction of an air steriliser, to curb emission and related hazards from the climate, and this shows the effectiveness of the Korean nuclear technology, and this equally shames the Western and Imperialist Propaganda, that the DPRK nuclear programme is aimed at creating war in the world.

Läs gärna uttalandet i sin helhet. Det är våldsamt roligt om det är satir. Avgrundsdjupt oroväckande om det är autentiskt.

Sydafrika och satiren

2011-12-23T11:56:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

De krafter inom regeringspartiet ANC som vill bli av med den sittande presidenten Jacob Zuma har anammat en gest för att markera sitt missnöje med honom. De håller sin hand över huvudet som ett duschmunstycke. Det är en gest de lånat från satirikern Zapiro, som sedan 2006 avbildat Zuma med ett duschmunstycke fastsatt i skallen, för att påminna om att han under en rättegång vittnat om att han efter att ha legat med en hivsmittad kvinna, tagit en dusch för att minimera smittorisken.

På sistone har det också uppstått en sång som anspelar på saken, med texten ”Duschmannen ger oss bekymmer” – den förekom bland annat under ANC:s provinskonferens i Limpopo i mitten av december.

Det här är exempel satirens makt och inflytande i Sydafrika. Och just Zapiro är landets tyngste satiriker. Hans teckningar orsakar ofta debatt och proteststormar.

Sedan några år tillbaka har han utvidgat sitt satirimperium till ett tv-program ZA-News, där landets politiker och kändisar medverkar i form av karikatyrdockor, ungefär som brittiska 80-talsklassikern "Spitting Image". Och visst, dockorna är roliga och röstkonstnärerna skickliga, men manuset är så otroligt tunt. Jag hade önskat att Zapiro höll sig till serierutorna, som är fortsatt vassa. Den senaste samlingen heter ”The Last Sushi”, vilket anspelar på hur den ANC-befryndade affärseliten tagit upp bruket att äta sushi från nakna kvinnokroppar under sina lyxiga partyn i Kapstaden och Johannesburg.

Ja, när det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

Som när generalsekretereraren för kommunistpartiet, och tillika utbildningsministern Blade Nzimande, förra hösten hävde ur sig att ”Media är det största hotet mot vår demokrati”. I Zapiros kommentar får han nobelpriset i litteratur för den fantasifulla framställningen.

När man har följt Zapiro under flera år, märker man att återbruket är ganska stort, han använder ofta samma skämtmallar, särskilt när han kommenterar inrikeshändelser. Höjdpunkterna i det senaste årets produktion blir därför hans kommentarer till internationella händelser – Usama Bin Ladens död, räddningen av de chilenska gruvarbetarna, den arabiska våren.

I en bild står statyer av de tre diktatorerna Ben Ali, Mubarak och Kadaffi på rad. Ben Ali har redan fallit över Mubarak, som är på väg att falla mot Kadaffi. ”Se dig för hur du störtas”, fräser Mubarak surt till Ben Ali. Bilden är daterad till den 27 januari och är därmed profetisk.

Det är alltid spännande att följa händelserna i ett land via satiren. Ett problem när den är så stark som i Sydafrika, är att det finns en risk att man glömmer att de man skrattar åt de facto inte är några lustigkurrar, utan människorna med den verkliga makten, som påverkar människors liv.

Sänt i Kulturnytt i P1 den 23 december 2011

Etiopiensvenskarna och fientligheten mot journalister

2011-12-22T09:44:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Igår förmiddag gick en tung suck genom mediesverige. Först av förstämning, sedan av vanmakt. Martin Schibbye och Johan Persson befanns vara skyldiga till terrorbrott och olagligt intrång i Etiopien. Åklagaren yrkar på 18,5 års fängelse.

Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.

Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.

Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.

Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.

Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.

Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.

Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.

Publicerad i Sydsvenskan den 22 december 2011

Renässansen för Steve Biko och Black Consciousness

2011-11-22T14:00:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Inslag sänt i Obs i P1 om Steve Biko – studentledaren som på 60- och 70-talet grundade Black Consciousness-rörelsen. Idag betraktas han vara en av Sydafrikas främste politiska tänkare – trots att han knappt blev 30 år gammal. Han torterades till döds av polisen den 12 september 1977.

I min favoritbokhandel i Kapstaden, Clarke’s på Long Street, har det de senaste åren börjat dyka upp egenhändigt upptryckta pamfletter i A5-format. De kostar runt 20 rand – lika mycket i kronor – och har vinjetten ”New Frank Talk – critical essays on the Black condition”. Kritiska essäer om det svarta tillståndet. Eller ”svarthetens villkor”.

New Frank Talk är en anspelning på den signatur som Steve Biko använde på sina texter på 60- och 70-talet, Frank Talk – och det kan tolkas dels som ett namn, dels som ”Rättframt prat”. Pamfletterna tar upp samtida politiska problem ur ett Black Consciousness-perspektiv, det vill säga det tänkesätt som grundades av Steve Biko i Sydafrika i slutet av 60-talet.

Det här är bara ett av många exempel på den renässans för Steve Biko som just nu pågår i landet. Hans namn och bild dyker allt oftare upp på t-shirtar och tygmärken. Boken ”I write what I like” som innehåller flera av hans viktigaste texter – trycks upp i ny upplaga varje år. På 34-årsdagen av hans död förra månaden exploderade bloggosfären, Twitter och tidningskolumner av inlägg och texter på temat ”Vad hade Steve Biko tyckt om det här och det här?”, ”Hur hade Steve Biko röstat idag?” ”Därför hade Steve Biko inte röstat alls” och så vidare. Hans texter citeras som om dom vore heliga skrifter. Detta samtidigt som de politiska partierna som verkar utifrån hans Black Consciousness-ideologi idag är patetiska spillror. Vid förra valet 2009 fick Azapo, som det största av dem heter, 0,22 % av rösterna (#1).

Hur går det här ihop?

Låt oss först reda ut vem Steve Biko var.

Han föddes 1946 och började som 19-åring studera medicin vid universitetet i Natal. Han engagerade sig i studentkåren, men tyckte att den bara brann för frågor som rörde vita studenter. Så 1968 startade han en egen rörelse: South African Students’ Organisation, SASO. Och det var denna som blev plattform för hans idéer om Black Conciousness, BC. Detta var samtidigt som stora delar av Afrika avkoloniserades, och de olika Black Power-rörelserna i USA blev också allt mer synliga och högljudda.

Stephen Bantu Biko, 1946-1977

Men i Sydafrika rådde på 60-talet politiskt vacuum bland de svarta. Efter Sharpevillmassakern 1960 hade luften gått ur motståndskampen. De två ledande organisationerna, ANC och PAC hade förbjudits, liksom kommunistpartiet. Rörelsernas ledarskap befann sig antingen på Robben Island eller i exil. Och betydande delar av den svarta intelligentian hade inordnat sig i apartheidsystemet och försökte hitta en framtid för sig själva i administrationen för de olika reservat som apartheidregeringen ville förpassa de svarta till.

De svartas politiska medvetenhet kännetecknades av apati och riktningslöshet. Så grogrunden för en ny röst och ett nytt tänkande var mycket god.

Steve Biko inspirerades av bland annat den antikoloniale teoretikern och psykiatern Frantz Fanon från Martinique, och formulerade sin Black Consciousness-ideologi i artiklar och tal under sju-åtta år på 60- och 70-talet. Utgångspunkten var, precis som hos Fanon, kolonialismens psykologiska effekter hos den koloniserade människan. Det vill säga det mindervärdeskomplex som "300 år av avsiktligt förtryck, förtal och förlöjligande" (#2) hade bankat in i den svarta identiteten. Ett självhat och ett förakt mot den egna kulturen och historien, som började redan i skolan, som genomsyrade hela samhället, och överfördes från generation till generation. Utan att komma till rätta med detta mindervärdeskomplex, skulle de svarta att vara ”värdelösa som medarkitekter till ett normalt samhälle”, skrev Biko (#3).

Första steget i frihetskampen måste därför vara att ingjuta dem med stolthet och självförtroende, och korrigera kolonialmaktens lögner om deras historia och traditioner. Black Consciousness.

Förtryckets effekter på den svarta identiteten, gjorde att de svarta hade en helt unik erfarenhet av apartheidsystemet, som inte kunde jämföras med de vitas. Därför ansåg Biko att de svartas motståndskamp måste föras just av svarta – och endast svarta. Han var skoningslös i sin kritik mot ”the white liberals”, de vita som ville sluta upp på barrikaderna tillsammans med de svarta. Han menade att man som vit gynnades av systemet oavsett om man var för det eller emot det. Skillnaden var att den som var emot apartheid, kunde njuta systemets frukter med bättre samvete.

Istället för att försöka leda de svarta i kampen, menade Biko att de vita hade en egen kamp att föra. ”Om de är sanna liberaler”, skrev han 1972, ”måste de förstå att de själva också är förtryckta och att de måste kämpa för sin egen frihet.” (#4)

Och detta är centralt: Som vit var man också förtryckt av apartheid. Sydafrika var en polisstat, med förkvävande censur. Man fick inte läsa vad man ville – inte ens som vit. Man fick inte gifta sig över rasgränserna – inte ens ha sex. Man tvingades till lång och riskfylld värnplikt.

Många vita liberaler blev förstås sårade när deras engagemang på de barrikaderna inte var välkommet, och här har vi också en av orsakerna till att de internationella antiapartheidrörelserna avvisade Black Consciousness när de sökte en rörelse att stödja. BC klassades som rasism och antiapartheidrörelsen sökte sig istället till ANC, som inte definierade sina kamplinjer utifrån ras, utan klass – och i den kampen var alla arbetare välkomna, svarta som vita.

Steve Biko å sin sida förlöjligade ANC:s fokus på klass. Han tyckte det var absurt att förvänta sig solidaritet från den inskränkta sydafrikanska vita arbetarklassen, som dessutom var de som hade mest att tjäna på apartheidsystemet.

På 70-talet var BC den största och viktigaste politiska kraften i Sydafrika. Så när ANC i början av 80-talet ville återfå initiativet, uppstod konflikter med de andra rörelserna. Den värsta var den med Inkatha, som krävde tiotusentals offer på båda sidor, men konflikten med Bikos efterföljare blev också blodig.

I sin mästerliga bok ”My traitors heart” beskriver journalisten Rian Malan hur polariseringen mellan ANC och BC gjorde att tonårskillar som tidigare mötts på fotbollsplanen, istället började jaga varandra med skjutvapen, knivar och brinnande bildäck.Under 80-talets gång marginaliserades BC allt mer. ANC var resursstarkt och hade en ideologi som föll världens apartheidmotståndare på läppen – och dessutom en fängslad ledare som allt mer framstod som ett levande helgon.När väl 90-talet kom och övergången till demokrati ägde rum, var BC-tänkandet helt överskuggat. ANC vann valet 1994 och Nelson Mandela blev president.

Men ganska snart blev det tydligt att det inte räckte med rösträtt för att lyfta de svarta massorna ur fattigdom, apati och negativ självsyn. Det var kanske trots allt inte klass det handlade om, som ANC och dess förespråkare inbillat sig – utan just ras. Efter demokratins gryning började ANC suga upp Black Consciousness-tankar. 1996 höll dåvarande vicepresident Thabo Mbeki sitt berömda ”I am an African”-tal i parlamentet, som innehöll tydligt BC-stoff (#5). Två år senare talade han om ”Två nationer”, där han framställde Sydafrika som ett delat land. En rik vit nation och en fattig svart (#6). 1999 bjöds det mikroskopiska BC-partiet Azapo in i regeringen.

Och under 00-talet har alltså Biko och hans tankar bara växt och växt. Idag kan man till och med se ANC-företrädare i Biko-t-shirt, något som hade varit en total självmotsägelse i början av 90-talet och lika med självmord på 80-talet.

BC lever alltså mer än nånsin, men de politiska partierna som är kopplade till BC är som sagt borttynande. Statsvetaren Thiven Reddy på University of Cape Town, ger bland annat tre orsaker till detta i en artikel i antologin ”State of the Nation 2008”: För det första att Azapo efter Bikos död svängde in på en leninistiskt väg, som skilde sig från Bikos ursprungsfilosofi och därför inte tilltalade särskilt många. För det andra: allvarliga interna motsättningar. Och för det tredje att Azapo och de andra BC-partierna valde att bojkotta förhandlingsprocessen mellan 1990 och 94. Ett effektivt sätt att göra sig irrelevant i det nya Sydafrika.

Jag tror inte att Sydafrika nödvändigtvis hade varit ett bättre ställe om Steve Bikos tankar hade varit de dominerande under den känsliga övergångsprocessen under början av 90-talet. Förmodligen var det just Nelson Mandela som behövdes i första stadiet av restaureringen av landet. Men nu är det hög tid för andra fasen: Restaureringen av folket. Då är det till Steve Biko man vänder sig. Eller Sankt Biko den Strålande, som Rian Malan kallar honom i ”My traitor’s Heart”.

Sänt i Obs i P1 den 22 november 2011

__________________________

Fotnoter

1. Azapo står för Azanian People's Organisation (hemsida). Azania är ett antikt namn på södra Afrika, som BC-aktivister började använda istället för Sydafrika. Det förekommer även i PAC:s fullständiga namn: "The Pan Africanist Congress of Azania".

2. Steve Biko: "Black Souls in White Skins?" (ur "I write what I like", s. 22)

3. Ibid

4. Steve Biko: "White Racism and Black Consciousness" (ur "I write what I like", s. 70)

5. Thabo Mbeki: "I am an African"

6. Thabo Mbeki: "Two nations"

____________________________

Litteratur

Steve Biko: "I Write what I like"

Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (kan beställas från newfranktalk1@gmail.com)

Rian Malan: "My Traitor’s Heart"

Frantz Fanon: "Svart hud vita masker"

Frantz Fanon: "Jordens fördömda"

Peter Kagwanja och Kwandiwe Kondlo (red): "State of the Nation 2008"

Sydafrikas bästa krogar 2011

2011-11-21T10:49:00.007+02:00

av TOR BILLGREN

Årets sydafrikanska restaurang är The Greenhouse, som ligger i Constantia på baksidan av Taffelberget. Det tillkännagavs igår vid krogguiden EatOuts årliga gala i Rotunda at the Bay Hotel i Kapstaden. Men den verkliga vinnaren är Luke Dale-Roberts. Han blev årets kock, och hans krog The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts, tog hem andraplatsen, trots att den bara funnits i ett år. Den ligger i Old Biscuit Mill-området i stadsdelen Woodstock, där även den omåttligt populära matmarknaden äger rum varje lördagsförmiddag.

Förra årets etta, Rust en Vrede utanför Stellenbosch fanns inte ens bland de 20 nominerade. Jag har ingen aning om som föranlett denna prestigeaktastrof, men gissar att den helt enkelt inte betraktas vara prisvärd längre. Rust en Vrede försöker spela i högsta fine dining-divisionen och är i dyraste laget. Möjligen har kvaliteten inte följt med prisutvecklingen.

2011 års lista över Sydafrikas bästa krogar:

1.
The Greenhouse
2010: ej på listan, 2009: #7
International, African
Cape Town (Western Cape)

2.
The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
ny
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

3.
Tasting Room at Le Quartier Français
2010: #2, 2009: #10
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

4.
The Roundhouse
2010: ej på listan, 2009: #5
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

5.
Overture
2010: #9, 2009: #10
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch (Western Cape)

6.
Terroir
2010: #6, 2009: #4
Bistro, French
Stellenbosch (Western Cape)

7.
DW Eleven-13
2010: #5
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

8.
Jordan Restaurant
2010: #3
Bistro
Stellenbosch (Western Cape)

9.
Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

10.
La Colombe
2010: ej på listan, 2009: #1
Fusion, Asian, French
Cape Town (Western Cape)

__________________________________________
Tidigare EatOut-listor
2010
2009

Sydafrikas 20 bästa krogar

2011-11-15T09:26:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

På söndag (20 november) koras Sydafrikas bästa restaurang av EatOut, en utmärkt guidetidning som vi alltid har i handskfacket när vi är i landet. Precis som förra året, är listan över årets 20 nominerade restauranger spännande på många sätt. Största skrällen är att två klassiker som tidigare legat på 10-i-topp-listan inte alls är med: superlyxkrogen Rust en Vrede i Stellenbosch (första plats förra året) och min favorit Aubergine i Kapstaden (sjunde plats 2010, vad har hänt?). Men det är kul att se så många nya namn bland de nominerade, som Azure, Babel och The Test Kitchen.

Som vanligt kan vi konstatera att Västra Kap-provinsen i allmänhet och Kapstaden i synnerhet är Sydafrikas krogcentrum. Sju av de 20 nominerade restaurangerna ligger inne i Kapstaden och nio ligger i vinländerna runt Stellenbosch (5 mil från Kapstaden), Paarl (7 mil) och Franschhoek (8 mil). Sistnämnda lilla håla/stad har tre av toppkrogarna.

I Sydafrikas (och hela Afrikas) ekonomiska centrum Johannesburg finns EN toppkrog, det finns ytterligare en i stadens periferi (Krugersdorp), och i grannstaden Pretoria finns en tredje.

Listan över de 20 nominerade krogarna

Azure
Seafood, Grills, Contemporary, International, Mediterranean, South African
Cape Town (Western Cape)

Babel
South African
Simondium (Western Cape)

Bosman's Restaurant
Contemporary, French
Paarl (Western Cape)

DW Eleven-13
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

The Restaurant at Grande Provence
Contemporary, French, South African
Franschhoek (Western Cape)

The Greenhouse
International, African
Cape Town (Western Cape)

Hartford House
Fusion, International, French
Mooi River (KwaZulu-Natal)

Jordan Restaurant
Bistro
Stellenbosch, vingården Jordan (Western Cape)

La Colombe
Fusion, Asian, French
Cape Town, vingården Constantia Uitsig (Western Cape)

Restaurant Mosaic at The Orient
Contemporary
Pretoria (Gauteng)

Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

Overture
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch, vingården Hidden Valley (Western Cape)

Pierneef à La Motte
Light meals, Grills, South African
Franschhoek (Western Cape)

Planet Restaurant at the Mount Nelson
Contemporary, South African
Cape Town (Western Cape)

Roots
Contemporary, International
Krugersdorp (Gauteng)

The Roundhouse
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

Tasting Room at Le Quartier Français
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

Terroir
Bistro, French
Stellenbosch, vingården Kleine Zalze (Western Cape)

The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

Tokara
Contemporary
Stellenbosch , vingården Tokara (Western Cape)

Nelson Mandelas barnbarn i reality-show

2011-11-02T08:02:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Vi har sett Paris Hilton och Nicole Richie festa loss framför dokusåpakamerorna. The Osbournes har gjort det, liksom Kardashian-systrarna. Nu kommer såpan som följer Nelson Mandelas barnbarn Zaziwe (34) och Swati (32) i deras business- och jetsetliv i Johannesburg. Intresset för serien, som börjar sändas nästa år, är naturligtvis mycket stort – särskilt för att det utlovas inhopp från ”vissa familjemedlemmar” (dock inte Nelson...) .

Systrarna Swati Dlamini och Zaziwe Dlamini-Manaway, samt deras kusin Dorothy Adjoa Amauh, som också ska medverka i serien.

Det finns dock en detalj som är extra intressant och delikat, särskilt nu under revolutionsåret 2011. Nelson Mandela är kvinnornas morfar – men deras farfar var kung Sobhuza II av Swaziland, som 1973, fem år efter självständigheten från britterna, upplöste landets parlament, avskaffade demokratin och inrättade sig själv som absolut monark.

Det var 1977 som Nelson och Winnie Mandelas yngsta dotter Zenani gifte med en av Sobhuzas söner, Thumbumuzi, vars lillebror Mswati III idag styr landet som sin privata egendom.

Visst kan det tyckas anmärkningsvärt att de två frihets- och demokratiikonerna Winnie och Nelson Mandela gifte in sin dotter i en familj som bara några år tidigare hade avskaffat det som de själva var redo för att dö för, det vill säga demokrati och rösträtt. Men Nelson Mandela hade vid det laget suttit på Robben Island i 15 år. Winnie hade tidigare under året blivit förvisad och isolerad till en bonnhåla i innersta Oranjefristaten, som hon inte skulle komma att kunna lämna på åtta år. Deras döttrar hade vuxit upp under dödshot och ständig polisterror. I det läget är i alla fall inte jag rätt person att klandra någon för att vilja ge sina barn en smula trygghet när möjligheten uppstår.

Men vi måste också vara medvetna om att den lyx som vi kommer att få se barnbarnen leva i, delvis är frukter av Swazilands utsugarregim. Vissa ledare och diktatorer borde hålla i minnet att händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen lika gärna hade kunnat kallas ”den afrikanska våren”.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 november 2011

Faran med Malema vs. behovet av nyanser

2011-10-28T09:42:00.008+02:00

av TOR BILLGREN

Jag ondgör mig ofta över att det blir så mycket medialt fokus på ledaren för ANC:s ungdomsorganisation (ANCYL), Julius Malema. I Sydafrika är tidningarna helt besatta av honom. Under torsdagen och fredagen har ANCYL marscherat från Johannesburg till Pretoria för att demonstrera för "ekonomisk frihet", och journalisterna twittrar om varenda steg han tar, vad han säger, vad han har på sig, om han åker bil delar av marschen och så vidare, och så vidare. Även i Sverige får vi läsa om honom tämligen ofta.

Därför är det motsägelsefullt att jag skriver ytterligare ett inlägg honom, jag vet. Men lika mycket som det är viktigt att framhålla att hans retorik och populism är farlig, måste man akta sig för att demonisera honom. I det här inlägget vill jag först peka på några av problemen med Malema, och sedan nyansera bilden.

1. Problemen
Malema har under sin politiska karriär lagt mycket krut på att polarisera - inte bara mot vita, utan även mot politiska motståndare, som Pan Africanist Congress. Sjungandet av "Shoot the boer"-sången ska ses i det perspektivet. Han exploaterar och fördjupar den vi- och dom-känsla som präglar det sydafrikanska samhället, och verkar därmed stick i stäv med den anda som Nelson Mandela försökte skapa under 90-talet.

Han åker land och rike runt och lovar de utfattiga massorna guld och gröna skogar, men befinner sig inte i position att uppfylla löftena. Han driver frågan om att nationalisera Sydafrikas gruvor och banker stenhårt, som någon sorts snabblösning på ojämlikhetsproblemet.

Men det jag tycker är mest oroväckande med Malema just nu, är sättet på vilket han väljer att porträttera sig i offentligheten- det vill säga den bild han försöker sälja till sina sympatisörer. Nedanstående fotografier är tagna i samband med den rättegång där han blev fälld för hate speech i september:

Detta är alltså ledaren för regeringspartiets ungdomsförbund i en demokratisk stat (den svenska motsvarigheten är Erik Bengtzboe, muf) . Men är det verkligen vad vi ser på bilden? Är det så han vill framstå? Kostymklädda privata livvakter med sladdar i öronen och dragna automatvapen...?

Jag ser snarare en bild av en person som vill framställa sig som en klichéartad afrikansk diktator. Och det är oroande. Han har nyligen börjat använda basker à la Che Guevara. Steget till leopardmössa à la Mobutu Sese Seko är inte särskilt långt. (Kvinnan i mitten av den nedre bilden är för övrigt Winnie Madikizela-Mandela.)

Vi bör komma ihåg att avståndet mellan ordförandeposten i ANCYL och den verkliga makten inom ANC är väldigt kort. Malusi Gigaba gick direkt från ANCYL-ordförande till vice inrikesminister 2005. Två år efter att Fikile Mbalula hade slutade som ledare, blev han utsedd till vice polisminister i Jacob Zumas regering. Idag är han idrottsminister och generalsekreterarkandidat.

2. Nyansen
Visst kan man säga att Malema exploaterar de känslor av bitterhet och resentment som finns hos de försummade fattiga svarta massorna. Men man får inte glömma att dessa känslor är verkliga och värda att ta på största allvar. Problemen finns och han för upp dem på dagordningen, eftersom ingen annan gör det.

En av hans käpphästar är den ytterst känsliga frågan om jordägande. När ANC vann valet 1994 lovade de att omfördela 30% av Sydafrikas jord från vita landägare till svarta, på grundval av principen "villig säljare - villig köpare". Staten skulle köpa jorden av de vita landägarna och distribuera den vidare. Men 2009 hade ännu bara 6% av jorden omfördelats.

Den sydafrikanska jordreformen går på lerfötter. "Byråkrati som löper amok", som professor Ian Scoones uttrycker det. (Scoones är medförfattare till en bok om Zimbabwes landreform. Det dyker snart upp en intervju med honom här på bloggen.)

En annan anledning till att det går långsamt, är att de vita landägarna är ovilliga att gå landreformsvisionen till mötes. Det är detta Malema hugger fast vid och påminner om hur oerhört billigt de vita kom undan efter 1994.

(Naturligtvis finns det gott om principiella invändningar mot att vita landägare skulle vara tvungna att sälja delar av sina egendomar. Men Sydafrikas historia är långt från normal (svarta fick ju t.ex. inte äga jord under apartheidtiden). Därför är det inte märkligt att det krävs onormala och principiellt märkliga åtgärder för att rätta till problemen som skapats i det förflutna.)

* * * * *

För några veckor sedan publicerades Fiona Fordes bok "An Inconvenient Youth - Julius Malema and the 'new' ANC". Hon har följt Malema under en längre tid och intervjuat honom vid flera tillfällen. Jag har inte läst boken, men det tydligt att hon har försökt ge en journalistiskt hederlig bild av honom.

Det brukar till exempel sägas om Malema att han beundrar Zimbabwes diktator Robert Mugabe och att han vill se samma typ av blodiga ockupationer av vitägda farmer som ägde rum i Zimbabwe på 00-talet. Forde menar att så inte är fallet. Däremot har han uttryckt glädje över ATT det ägt rum landreform i Zimbabwe. Enligt Forde stod han vid ett besök i Zimbabwe upp mot Mugabe och protesterade mot våldet.

Hon framhåller vidare att Malema inte beundrar Mugabe. Det han uppskattar med honom, är att han har markerat mot vänstern, vilket Malema också gjort i Sydafrika. Han ligger i bitter fejd med Sydafrikas kommunistparti (SACP och vill avsätta kommunisten Gwede Mantashe som generalsekreterare för ANC. (Malema är förstås också vänster, men hans extrema populism gör det svårt att sätta honom på en höger/vänster-skala som baserar sig på ideologi.)

I senaste numret av The Africa Report (November 2011) skriver Forde för övrigt en bra artikel om Malemas väg till makten, och hur det kommer sig att han har kunnat nå så långt på så kort tid.

Här nedan publicerar jag de Twitterinlägg som @BooksLIVESA publicerade under ett samtal med Fiona Forde i samband med lanseringen av boken. Jag har fetat särskilt intressanta inlägg. Läs från botten och upp.

* * * * *

Fiona Forde signs copies of An Inconvenient Youth yfrog.com/o0hyoorj

Forde: And, in the meantime, all our leaders are out to lunch; no-one's running the country

Forde: We're looking at a drama that's going to take as right through to December 2012

Forde: His card is heavily marked - he has been disciplined twice within short space of time

Forde: I don't think you will see whites being persecuted in the same way as in Zimbabwe

Forde: Malema isn't very popular in Limpopo, he has a lot of enemies, has divided people

Q about Malema's reception in Seshego

Forde responds to a question on Malema's lack of formal education - English is his fourth language!

Forde: An Inconvenient Youth is probably not the most important thing on his mind

Forde: I was supposed to meet him that evening to give him a copy but it hasn't happened yet

Forde: Malema was handed disciplinary charges the Friday before the book came out

Forde: I would imagine that there's someone watching this and waiting for the opportunity to jump in

Q about whether anyone else is speaking for the sidelined - esp if Malema gets pushed aside

But he doesn't like Mugabe - what he does like is that Mugabe has spoken out against the left

Forde: Cunning Mugabe move - they were watching him

Q about trip to Zimbabwe

Forde agrees but, though she didn't like Mbeki, reckons things were clearer under his leadership

Audience member suggests that idea of chaotic ANC is not a new one

Thamm opens discussion up to the floor

But Forde found this too obvious to include

Forde mentions review in The Times yesterday which criticized the book for omitting details relationship between Malema & Zuma

Forde: He has the scoop on everyone

Forde: if Julius was to find himself in a corner, he would spill the beans

But all we're talking about is the political - can't mention the legal because everyone else is guilty on the same scale

Forde: Malema has two challenges - political and legal

Thamm asks about criminal charges

Forde: But maybe he will now be sidelined

Forde: Malema ran out the back door and captured the big constituency which was the masses

But, for her, the difference between the two is that the Chinese Communist Part has discipline!

Forde mentions how ANC is often compared to Chinese Communist Party

Lack of a national plan - Forde: We are only now beginning to develop a national plan under Trevor Manuel

Forde argues that Malema won't have membership revoked just kept quiet so Zuma can stand for office again

Thamm: Media gets caught up in this general narrative

Thamm mentions how ruling party is absorbed in internal problems - inward-looking; no future plan

Forde: In this room tonight, most people could write a book about Julius Malema, but few could write a book about South Africa

Forde recalls moment in Zimbabwe when Malema stood up to Mugabe and said "We can't have this violence, it has to stop"
Forde describes how Malema will stand up to just about anyone - but would always do what his grandmother told him

Forde on her relationship with Malema: He was an extremely easy person to talk too; always very open

Apparently Malema's mother was epileptic and "emotionally challenged" - not quite sure what the latter means

Forde: it shocked me when he talked about his mother, and his eyes filled with tears

Forde: I'm not sure if I'm proud to say Julius and I actually did get along!

Thamm: telling of a lack of proper leadership within the ANC
Thamm: Malema shows us how a country deals with its rebels, shows up cracks in society

He had been involved in tenders from a young age, but real involvement was from 2004 as president of ANCYL in Limpopo

Forde: When he went home to Limpopo in 2003, that's when the trouble started

Forde emphasizes need to watch what is happening in the provinces and not just in Luthuli House

Forde: One of the ways he survived was to associated with older people - his friends have always been older than him

Forde: He is a survivor

Forde: Where Malema comes from is extremely poor - very small house with lots of inhabitants

Forde: I have never come across anyone as fearless as Julius Malema in my life
Forde: Julius was going to come up one way or the other - the media didn't create him

Forde: These days people are coming in and changing the ANC rather than being changed by the ANC

Forde: there was designer detail attached to each and every one of them. It was tragic to look at them

and he was followed by his bodyguard!

Then in came the SA youth - Malema was decked out in designer t-shirt, designer shoes, designer watch

Youth from around the world dressed in faded jeans & takkies - socialist youth, looked like young activists

Stayed at modest 3 star hotel outside Caracas

Forde describes youth conference in Caracas - for SA to get brief and host own festival

A series of article for the Sunday Independent came out of this - one about Malema the man & one about Malema the politician

She did - in October 2009 - which sowed the seeds for the book

Forde: I asked my editor if I could shadow Malema for a week

Forde: He wasn't leaving our front pages but I felt there was more to Malema than what the media was saying

Forde: He developed a place in our newspapers as a buffoon - a man who couldn't speak English properly

Forde: Malema learnt to raise his voice - he helped bring Zuma back into power

Left with what @zapiro called "the pirates of Polokwane" with Malema in the middle

When Forde asked him for an interview, he responded, "Well, I don't actually do interviews"

Forde: He was much thinner and more timid

It started by phone and was then face to face

Forde worked for Independent Newspapers at the time of Polokwane - they sent her to track down Malema

The story begins in 2007 - a before Polokwane and after Polokwane

Marianne Thamm introduces Fiona Forde #livebooksyfrog.com/nz10370100j

_______________________________________
Fler Malematexter

Malema fälld för hate speech

Populism i Sydafrika

Den oroande rasifieringen av det offentliga samtalet

Kommentar om nationaliseringsplaner och ANCYL:s inflytande

"Med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse."

Vansinnig vecka i Sydafrika

Positiva signaler från Zuma

2011-10-24T18:48:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Sydafrikas justitieombudsman Thuli Madonsela.

Under en presskonferens idag annonserade president Jacob Zuma vissa ommöbleringar i sin regering, något han för övrigt gjorde för nästan precis ett år sedan också. Då fick sju ministrar gå, idag har två fått sparken: Sicelo Shiceka (Minister of cooperative governance and traditional affairs), som har missbrukat statliga medel för privata ändamål och misskött sitt jobb i största allmänhet, samt Gwen Mahlangu-Nkabinde (Minister of Public Works). Dessutom - och detta är rätt stort - befriades polischefen Bheki Cele från sitt uppdrag under den tid han utreds för oegentligheter kring ett miljardkontrakt i samband med att polisen skaffade nytt högkvarter i Durban. Sparkandet av Gwen Mahlangu-Nkabinde är också kopplat till den historien. Bheki Cele behåller lön och förmåner under utredningen.

Hans företrädare, Jackie Selebi, avtjänar sedan 2010 ett 15 år långt fängelsestraff för korruption. ANC har otur med sina höjdarpoliser.

Samtliga åtgärder är resultat av utredningar av Sydafrikas justitieombudsman (Public Protector), Thuli Madonsela. Det är väldigt positivt att hennes arbete tas på allvar och får konsekvenser. Madonsela fanns med på tidningen The Africa Reports lista över 50 kvinnor som formar kontinentens framtid, som jag skrev om här.

President Zuma presenterade också den grupp som ska utreda den mutomsusade vapenaffär som varit en följetong i landets medier och rättegångssalar i decennier, och som även Sverige och SAAB är insyltade i genom försäljningen av 26 JAS-plan. Utredningsuppdraget går till de tre domarna Willie Seriti (ordförande), Francis Legodi och Willem van der Merwe. Den sistnämde var för övrigt domare i den rättegång där Zuma var åtalad för våldtäkt 2005-2006. Van der Merwe frikände Zuma från anklagelserna, men gav honom en reprimand för sin oförsiktighet (under rättegången förklarade Zuma att han tagit en dusch efter samlaget för att skydda sig mot HIV). Jag antyder inte att van der Merwe skulle ha fått det här uppdraget på grund av frikännandet - men tycker ändå att det är relevant att nämna i sammanhanget.

Gruppen har två år på sig att utreda vapenaffären. Förhoppningsvis kommer även misstankarna mot Zuma själv äntligen att utredas. Det korruptionsåtal som hängde över honom 2009 lades ner på ytterst tvivelaktiga grunder precis före valet som gjorde honom till president.

Referat från Sydafrikaseminarium

2011-10-19T11:48:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Igår medverkade jag vid ett lunchseminarium i Riksdagshuset om politiska utmaningar i Sydafrika, arrangerat av Folkpartiet och SILC (Swedish International Liberal Centre). Huvudtalare var Tim Harris, parlamentsledamot för oppositionspartiet Democratic Alliance (DA) och skuggminister för handel och industri. Han inledde med att sammanfatta partiets historia, som börjar med bildandet av Progressive Party 1959, och lyfte upp de senaste årens framgångar under Helen Zilles ledning. 2006 vann partiet Kapstaden och 2009 tog det över styret i hela Western Cape-provinsen. Vid lokalvalet i våras var partiet snubblande nära att vinna ytterligare en av landets 8 storstäder, Port Elizabeth, och ökade sitt stöd anmärkningsvärt i Johannesburg, från 27,0% 2006 till 34,6%.

Förutom att partiets politik har blivit allt populärare, förklarade Harris framgångarna med dels Zilles hårda och målmedvetna arbete, dels hennes tunga struggle credentials från kampen mot apartheid, något som naturligtvis fortfarande är viktigt för Sydafrikanska väljare.

Som så ofta när man diskuterar det politiska läget i Sydafrika av idag, kom Harris också in på skandalerna kring ordföranden för ANC:s ungdomsorganisation, Julius Malema. Det är lite trist att så mycket fokus hamnar på en ledare för ett ungdomsförbund, och inte ”de riktiga” politikerna – men Malemas oroande populism och högtflygande maktambitioner kan inte ignoreras.

Min roll under seminariet var att kommentera Harris inledning och ställa några frågor. Jag påpekade det absurda – men oundvikliga – i att lägga så mycket krut på Malema i debatten och förklarade att han lever i symbios med medierna, som älskar att göra rubriker av hans (ofta medvetet) korkade och skandalösa uttalanden. Jag varnade för den populära tendensen att framställa honom som en clown och underströk att han varken är rolig eller mysig, utan farlig.

Man måste dock förstå att de känslor av missnöje som Malema exploaterar inte är gripna ur luften. Ilskan över att fattigdomsbekämpningen är ineffektiv är naturligtvis befogad, liksom bitterheten över att (de ofta vita) storägarna av land inte gjort tillräckligt mycket för att tillmötesgå det enorma behov av mark som finns hos landets svarta befolkning. Just frågan om återdistribuering av land är den känsligaste och viktigaste i alla före detta kolonier, och Tim Harris höll med om att den måste lösas skyndsamt.

Något jag hade velat ta upp med Harris om det hade funnits tid, är veteranjournalisten RW Johnsons nyligen framförda kritik mot DA, som bland annat går ut på att partiet de senaste åren har vuxit och breddats på bekostnad av sina liberala principer. Den omfattande texten (del 1 och del 2) ger en bra översikt över Sydafrikas liberala traditioner och de utmaningar och avgörande policybeslut DA står inför idag.

Utdrag:

The DA thus has some very serious work to do. It must re-discover and re-define its liberal roots, develop a far stronger and more explicit sense of its own history and its placement within the liberal tradition. How many of the DA's new parliamentary intake even understand the central importance in the party's history of "Merit, not race"? If it doesn't do this, as it grows it will inevitably become the vehicle for ambitious tenderpreneurs and "Big Men". If, for example, it were to start winning 35% or 40% of the vote it would be very difficult to prevent a simple migration into it of all manner of ANC patronage bosses eager to ride a new horse to power.

It is, in this context, alarming to read that Moletsi Mbeki (sic!), Trevor Manuel and other from the ANC tradition have already been offered the DA leadership as the price of their defection. No nonsense about political principles here: the idea is simply one of trade in political bosses, extending the process which brought in [the president of Independent Democrats and former PAC-member, Patricia] De Lille.

Similarly, if one starts the marchandise of party positions based simply on a candidate's communal origins as a means of leveraging "their" electoral bloc, one has quietly jettisoned non-racial meritocracy in favour of "seeking new markets". And the DA simply loses all its meaning if it becomes the Tweedle-dum to the ANC's Tweedle-dee.

(Texten har förstås givit upphov till debatt. Här ligger en replik från den politiske kommentatorn Alexander Matthews.)

* * *

Det var väldigt roligt att få möjlighet att medverka i det här sammanhanget. Seminariet var välbesökt och publiken ställde initierade frågor om kriminalitet, kvinnors villkor och klimatet. Det är nog just den här typen av arbete jag egentligen vill hålla på med, det vill säga kommentarer, opinionsarbete och research kring Sydafrikansk nutidspolitik och närhistoria.

Sydafrika har ingen moralisk skuld till omvärlden

2011-10-14T09:56:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Förra fredagen fyllde ärkebiskop emeritus Desmond Tutu 80 år. Om Nelson Mandela är nummer ett i Sydafrika, så är Tutu utan konkurrens tvåa. Han fick Nobels fredspris 1984 och blev ärkebiskop för anglikanska kyrkan i Kapstaden 1987. I mitten av 90-talet ledde han Sannings- och Försoningskommissionen, där vittnesmål om apartheidssystemets och frihetskampens grymheter ventilerades och sattes på pränt. På en berömd bild från förhören sitter han med pannan mot bordet och skakar av gråt. De senaste åren har han bland annat uppmärksammats för sitt kompromisslösa stöd för homosexuellas rättigheter – en modig hållning på en kontinent där attityderna mot homosexualitet fortfarande är mycket negativa, och i ett land där den politiska ledningen snarast verkar skämmas för den inhemska, radikala lagstiftningen på området.

Men under födelsedagsveckan var det inget av Tutus gärning som stod i fokus – utan debaclet kring Dalai Lama. Den tibetanske andlige ledaren var inbjuden som gäst och talare på födelsedagskalaset i fredags, men när det stod klart att de sydafrikanska myndigheterna inte skulle hosta fram ett visum i tid, avbokades resan. Tutu blev rasande. Under en presskonferens dundrade han att ANC-regeringen är värre än apartheidregeringen – ”för från den förväntade vi oss inget bättre”. ANC svarade med uppbragta kommentarer och vicepresidenten skämde ut sig med den uppenbara lögnen att man hade TÄNKT ge Dalai Lama visum, men att han hann avboka biljetten. Bloggosfären, oppositionen och medierna exploderade: Hur kan Sydafrika och ANC – som själva kämpat mot förtryck och tagit emot internationell solidaritet, förneka en frihetssymbol och fredspristagare inträde i landet? Samma sak hände för övrigt även förra våren, med en inställd fredskonferens som resultat.

Anledningen till att ANC-regeringen gång på gång låter sig utsättas för den här typen av pr-fiaskon stavas förstås Kina. Så sent som för två veckor lovade Peking att investera ytterligare 2,5 miljarder dollar i Sydafrika, och i söndags framkom det att en hög ANC-delegation hade deltagit i ett politiskt utbyte med det kinesiska kommunistpartiet just under Tutus födelsedagsvecka. Att Sydafrika under dessa omständigheter skulle agera emot Pekings vilja är inte särskilt troligt. De ideologiska och finansiella banden till Kina är starkare än de idealistiska till Dalai Lama.

Detta kan och bör man förstås kritisera. Men argumentet att ANC skulle ha någon sorts plikt att agera på ett visst sätt för att rörelsen fick omvärldens stöd i kampen mot apartheid, är suspekt och billigt. För det var väl knappast snällhet och baktankar om gentjänster som motiverade det internationella motståndet mot apartheid, utan det principiella ställningstagandet om att systemet var omoraliskt och rasistiskt? Ett sådant ställningstagande kräver inga motprestationer. Sydafrika har ingen moralisk skuld att betala tillbaka till omvärlden. Visst kan man konstatera att ANC hycklar – men det gör i högsta grad även den som indignerat utbrister "Och vi som gav er vårt stöd".

Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober 2011

Tidskriftskrönika – Afrikas mäktiga kvinnor

2011-09-19T13:45:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

”Women Power” stod det på framsidan av New Africans julinummer. Och det nu aktuella numret av The Africa Report kontrar med ”Iron Ladies”. New Africans kvinnokraft handlade om Afrikas presidenthustrur, medan The Africa Reports järnladies avser mer vanliga kvinnor med politisk, ekonomisk och kulturell makt. Tidningen lyfter fram femtio kvinnor i olika yrken som den anser särskilt bidra till att forma kontinentens framtid.

I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.

Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.

På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.

Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.

Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.

Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.

Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.

Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.

Sänt i OBS i P1 den 19 september 2011

_________________________________
Fotnot

Ory Okollohs Twitter-id är @kenyanpundit

På The Africa Reports lista finns även den sydafrikanska vinmakaren Ntsiki Biyela, som jag intervjuade 2009. Den artikeln ligger här. Hennes Twitter-id är @ntsiki_biyela

Malema fälld för hate speech

2011-09-19T08:15:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Förra måndagen slog en domstol i Johannesburg fast att en gammal ANC-sång innehållande orden ”Dubul’ ibhunu”, det vill säga ”döda boern” är hate speech, och därmed förbjuds. Den åtalade var ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema, som sjungit sången på politiska möten de senaste åren, något som den vita intresseorganisationen AfriForum velat sätta stopp för.

Fallet blottar Sydafrikas sämsta sidor. I ena hörnan har vi Malema och ANC: ”Sången ska tolkas metaforiskt”, säger de, ”boer representerar apartheid i sammanhanget.” I den andra står AfriForum, som vägrar erkänna historiens betydelse för dagens missförhållanden i landet: ”Sången uppmanar till folkmord”, menar de.

Två tramsargument har alltså stått emot varandra. För ingen tror på allvar att sången leder till mord. Och alla vet att Malema sjunger den bara för att provocera fram den här typen av överreaktioner.

Det är trist att se en välmenande konstitution missbrukas på det här sättet. Det behövs en renässans för Det Goda Omdömet på sina håll i Sydafrika. Hos politikerna, lobbyorganisationerna – och domstolarna.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2011

Kolonialismen och förnedringen

2011-09-08T16:08:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Ett bra sätt att få en uppfattning om apartheidsystemets grymheter och galenskaper är att studera Winnie Madikizela-Mandelas levnadsöde. Hennes liv ett av de mest dokumenterade i Sydafrika, och i år är det något av ett kulturellt Winnie-år. I april hade en opera baserad på hennes liv premiär i Pretoria och senare i höst kommer en Hollywoodfilm med Oscarsbelönade Jennifer Hudson i huvudrollen. I såväl operan som filmen går utsattheten och förnedringen som röda trådar. En av karaktärerna i operan är den polismajor som torterade henne i samband med att hon hölls i tvångsisolering under mer än ett år i slutet av 60-talet.

Biografin som filmen baserad på (1.) har många brister, men är ändå läsvärd, främst på grund av de detaljerade beskrivningarna av den personliga upplevelsen av systemet. Till exempel hur polisen regelbundet utförde nattliga razzior i Winnies hem och välte upp och ner på allt – inte nödvändigtvis för att de sökte något, utan för att hon aldrig skulle känna sig trygg. Under vad som till en början verkade vara en sedvanlig nattlig räd i maj 1977 blev hon i själva verket deporterad, från sitt hem i Soweto ut på bonnvischan i innersta Oranjefristaten, där hon tvingades bo i ett ruckel i åtta år, ständigt övervakad av säkerhetspolisen.

Affisch till operan som hade premiär i april. Musik: Bongani Ndodana-Breen, libretto: Warren Wilensky och Mfundi Vundla.

Jennifer Hudson i den kommande filmen "Winnie".

Men Winne personifierar inte bara lidandet som apartheidstaten utsatte de förtryckta folken för – utan också det lidande som befrielserörelserna var ansvariga för genom det våld som var en av revolutionens motorer. Hon uttalade stöd för de så kallade necklaceavrättningarna, där misstänkta informatörer och meningsmotståndare summariskt brändes levande, och hennes hem var fristad för ett gäng huliganer som terroriserade Sowetos redan hårt prövade invånare i slutet av 80-talet. 1991 dömdes hon för att ha medverkat vid kidnappningen av en 14-årig aktivist, som sedermera mördades av hennes livvakter. Och detta är bara toppen av isberget.

Men det kan vara bedrägligt att fokusera på de stora namnen och skeendena när man försöker förstå Sydafrikas såriga förflutna. Man måste tränga bortom bilderna av studsande tårgaspatroner, polisbatonger och förkolnade lik.

Det finns nämligen ett osynligt övergrepp som kanske har präglat befolkningen djupare än det spektakulära våldet. För en av kolonialismens och apartheidsystemets främsta metoder för att hålla de koloniserade folken i schack var att skapa en känsla av mindervärde hos dem. Detta skedde genom ett system av ständigt pågående och synnerligen utstuderad förnedring: Segregering. Begränsad rörelsefrihet. Att behandla de svarta som otillräkneliga barn.

I varje skrymsle av tillvaron, bankades mindervärdet in i de "icke-vita." Det började i skolan, med den så kallade Bantuutbildningen, vars syfte var att förbereda dom för enkelt kroppsarbete. Utbildningen gick också ut på att skapa ett förakt mot den egna kulturen och historien, medan de vitas bedrifter glorifierades.

Idag vet alla att allt det här är nonsens. Att mindervärdet var påhittat. En stor lögn. Och detta är lätt att säga. Det är mycket lätt att skriva in i en lag. Men hur förändrar man resultatet av 350 års förnedring på djupet – på riktigt? Däri ligger Sydafrikas – och hela den före detta koloniserade världens största och viktigaste utmaning.

Sänt i P1-programmet Kosmo, tema: förnedring, den 3 september 2011

_________________________________
(1.) Anné Marie du Preez Bezdrob: "Winnie Mandela. A life"

Den demokratiska grundtonen

2011-07-19T08:28:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

"Två steg framåt och ett bak.” Med denna enkla och träffande figur avrundade Sveriges Radios förra Afrikakorrespondent Margareta Svensson sin föreläsning om Sydafrika i förra veckan. Hon talade på ett fullsatt Backåkra, inbjuden av den lokala FN-föreningen.

Riktningen är viktig att hålla i minnet eftersom nyheterna från Sydafrika ofta är så negativa. Inget konstigt med det – det är ju negativa händelser som är nyheter, det är dem man rapporterar om. Därför vill jag passa på att nämna en av många positiva saker som har ägt rum i landet nyss: kommunvalet i mitten av maj. Valdeltagandet var rekordhögt, det förekom inget våld, tekniken fungerade och valresultatet redovisades snabbt.

Valkommissionens chef Pansy Tlakula höll en euforisk presskonferens där hon närmast framstod som cool superhjälte och avslutade med ett tacktal värdigt en Oscarsvinnare. Jag har aldrig upplevt en så konkret känsla av demokrati som något vackert. Denna folkligt förankrade demokratiska grundton är egentligen viktigare att känna till än mycket av den korruption, kriminalitet och fattigdom som brukar prägla rapporteringen från landet.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 juli 2011

Internationell domstol upplöst i det tysta

2011-07-19T08:25:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Idag är det dagen för världsomfattande rättvisa, som uppmärksammar grundandet av internationela brottmålsdomstolen i Haag den 17 juli 1998. Och internationell rättsskipning är förvisso högaktuell just nu, inte bara genom processerna mot Ratko Mladic och diverse khmerledare, utan också kravet från Human Rights Watch i veckan om att ställa George W Bush till svars för att ha godkänt tortyr som förhörsmetod.

Därför är det frapperande att upplösandet av just en internationell domstol har mötts av total tystnad i Sverige. Jag talar om samarbetsorganisationen i södra Afrika, SADC:s, tribunal, som lades ned i maj i år. Detta för att SADC-ledarna var missnöjda med en dom från 2008, som slog fast att landägare som förlorat egendom i samband med de kontroversiella landinvasionerna i Zimbabwe under 00-talet har rätt till kompensation - något som går emot president Mugabes linje.

Upplösandet är ett exempel på en oroande trend i regionen, där regeringarna - som alltför ofta sammanfaller med befrielserörelsepartierna - vidtar demokratiskt tvivelaktiga åtgärder för att skydda ledarna och eliten från kritik och brottsmisstankar. Lagförslagen i Sydafrika om inskränkt offentlighetsprincip och inrättandet av en särskild mediedomstol är andra exempel.

Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2011

Homo i township: En komplex tillvaro

2011-06-11T07:53:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Röken från matlagningsbrasorna ligger tät över KwaThema och det finns en känsla av höglandsvinter i luften. Så kommer sången. Först bara som en avlägsen antydan, sedan allt starkare.

Och här kommer de. Runt femtio unga män och kvinnor, småjoggande nerför vägen mot familjen Nogwazas hem. De bär en flagga som lyser av regnbågsfärger, och sångens ord klingar ut: ’Noxolo sover inte’.

Så börjar reportaget från Noxolo Nogwazas begravning i förra veckans Mail & Guardian. På påskdagen våldtogs och mördades den 24-åriga tvåbarnsmodern i kåkstaden KwaThema utanför Johannesburg – antagligen för att hon var lesbisk och öppet engagerad i hbt-frågor. Det var för övrigt just här fotbollslandslagsspelaren Eudy Simelane mötte samma öde 2008.

Korrektionsvåldtäkter kallas fenomenet och utförs oftast i grupp för att lära flatan en läxa och straighta ut henne. Den Kapstadsbaserade organisationen Luleki Sizwe räknar med att ett trettiotal kvinnor har mördats i samband med den här typen av våldtäkter det senaste decenniet i och kring Kapstaden. Antalet som ”bara” våldtas uppskattas till 10. I veckan.

Det finns ingen anledning att försökta nyansera den här bilden. Den är sann. Men det finns fler bilder som är sanna. Som denna från baren Razma i Kapstadens största township Khayelitsha. Jag har bjudits dit av ett ungt böggäng därifrån som jag umgåtts en del med det senaste året. Housen dunkar i skorrande högtalare och på borden står drivor av 75-centilitersölflaskor och whiskyhelrör. Pissoaren utgörs av ett svagt lutande cementgolv och på tv-skärmarna visas Premier League-fotboll. Testosteronet och drängfyllan rinner utmed väggarna. Vårt bord är en homoö i en heteroocean. I takt med att housen övergår i kwaito reser sig mina fjollkompisar och börjar dansa och åma sig i sitt smink och sina fabulösa afrofrisyrer, ett tilltag jag följer med fasa. Jag ser mig skrajset omkring och söker arga blickar. Men hittar inga.

Vadå, är det lättare att vara bög än lesbisk i den här ultramaskulina miljön? Varför tolereras de? Är det för att de intar en passiv och traditionellt feminin roll och därmed inte utgör något hot mot den heliga manligheten? Eller är det just för att de ÄR män? Eller för att de utstrålar stolthet? För att de rakryggat står för vilka de är? Eller är det så enkelt att folk inte bryr sig?

Jag inser förstås att mina grubblerier delvis grundar sig i fördomsfullhet, men ändå: att vicka på ändan framför en Arsenal - Manchester United-match…

Samtidigt som läget är förtvivlat för många homosexuella kvinnor och män i slummen, finns det alltså också hopp. Den småjoggande folkmassan vid Noxolo Nogwazas begravning, som enligt reportaget snabbt fördubblades, är också ett uttryck för detta hopp. Det fanns inga ”God hates fags”-banderoller vid kyrkogården, däremot en präst som med tårarna rinnande nerför kinderna vädjade till sin gud:

– What have we done, that our children are turning into vultures?

Visst, en betydande majoritet av Sydafrikas befolkning är negativ till homosexualitet. Men det betyder inte att de ställer sig bakom trakasserier, våldtäkter och mord. För varje Eudy Simelane och Noxolo Nogwaza, finns det miljontals människor som skakar på huvudet och knyter nävarna i raseri.

Publicerad i Aftonbladet den 11 juhi 2011

Out of office, into the bush

2011-06-07T11:44:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Now I disappear from the radar for 4 weeks. See you.

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras"

2011-06-07T08:58:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

När jag bosatte mig i Sydafrika för två och ett halvt år sedan trodde jag att jag skulle få dyka ner i ett konst- och kulturliv som kunde beskrivas med termen post-postapartheid. En kultur som behandlat såren efter de mörka åren, och som tagit språnget in i samtiden med fokus på mer universella erfarenheter än apartheidtidens elände. Och visst, det finns en sådan kultur. Den frodas och är framgångsrik.

Men jag förstod ganska snart att ryktet om det större kulturella skiftet var starkt överdrivet, och när jag nu står i begrepp att lämna landet har jag svårt att tänka mig någon angelägnare kultur än just den som fortsatt gräver sig ner i kolonialism och apartheid. För problematiken är inte ens i närheten av att vara färdigbehandlad. "Kanske har vi inte ens börjat," som redaktören Melinda Ferguson (till höger) uttryckte det på ett av seminarierna på litteraturfestivalen i Franschhoek förra helgen. Samtalet handlade om just det där höga elektriska stängslet som fortfarande står mellan svarta och vita i det sydafrikanska samhället – såväl fysiskt som psykiskt.

Författaren Ndumiso Ngcobo (till vänster) påpekade lätt raljerande att man som svart måste komma ut som civiliserad för att accepteras på andra sidan stängslet, t.ex. genom att skriva böcker med titlar som “Some of my best friends are white” (som han själv gjort). Reklamaren och twitterfenomenet Khaya Dlanga (nedan) tog upp skillnaderna mellan George W. Bush och Barack Obama, och frågade sig om Obama under sin valkampanj hade kunnat odla samma bonniga och outbildade image som Bush gjorde?
– Vi talar fortfarande om ras, eftersom det fortfarande är en brinnande angelägenhet, fortsatte han. Fast det är ingen svart angelägenhet, utan en universell.

Men problemet är också ömsesidigt. För lika mycket som det är samhällets och omvärldens negativa syn på svarta, ligger det ofta en negativ självsyn i bakgrunden. Det går inte att lagstifta bort en underlägsen ställning som formats av 350 år av kolonialism, och som konsoliderats under fyra decennier av apartheid, bland annat genom en avsiktligt bristfällig utbildning där de svarta eleverna lärde sig förakta sin kultur och sitt ursprung.

Hur bryter man denna ömsesidigt negativa syn? Hur kommer man till rätta med detta underskott av självförtroende? Det är bisarrt att behöva ställa dessa frågor år 2011. Men så länge frågan om svartas lika värde bara uttrycks genom högtidliga deklarationer och ytliga åsikter, och inte i konkreta handlingar, kommer ingen förändring att kunna ske. Inte så länge afrikaner tillåts svälta ihjäl i flyktingbåtar. Inte så länge europeiska bönder tar emot EU-subventioner som underminerar de afrikanska jordbruken. Inte så länge konsumenter efterfrågar produkter vars billighet förutsätter slavarbete.

Så den som känner sig utled på dessa frågor bör rikta sin uppmärksamhet bort från konsten de kommande decennierna. Det är nu det måste börja på allvar.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2011

________________________________
De omnämnda skribenternas Twitter-signaturer

@khayadlanga

@NdumisoNgcobo

Tweets: Sista dagen i Kapstaden

2011-06-05T23:59:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Tomorrow morning we're going to Pretoria and on Tuesday our month in the Limpopo bush begins. Jay!

Wonderful dinner at Nonn Lina on Orange Street. We brought a bottle of De Toren "Z". Gah!

Packat och packat och packat hela dan och sett en utställning med den vidrige målaren Vladimir Tretchikoff. Jag hatar honom.

Populism i Sydafrika

2011-06-02T13:45:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Sänt i OBS i P1 den 2 juni som del i programmets serie om populism.

Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.

Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.

Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.

Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.

Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)

Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.

En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.

Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.

De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.

Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.

Likriktad rapportering inför valet

2011-06-01T11:30:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Den svenska rapporteringen inför det sydafrikanska lokalvalet den 18 maj var en häpnadsväckande uppvisning i journalistisk likriktning. Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Ekot valde att berätta en och samma story: Följ med till en fattig och eländig kåkstad där vi får träffa svarta invånare som är missnöjda med att ANC inte lyckats ge dem grundläggande service och sanitet, och därför tänker rösta på det största oppositionspartiet, det traditionellt "vita" Democratic Alliance (DA). Möt även områdets svarta DA-representant, som vädrar framgång i valet.

Jag har benat ut hur berättelsens beståndsdelar fördelade sig enligt följande mall:

Tidning/program (publiceringsdatum)

1. Rubrik (med länk till artikeln)
2. Namn på besökt kåkstad/by
3. Eländesmarkör
4. Namn på svart person som är missnöjd med ANC och tänker rösta på DA
5. Namn på svart person som representerar DA i valet

SvD (17 maj)
1. ANC riskerar tapp i lokalval
2. Piet Retief i Mpumalanga-provinsen
3. "De kommer just hem efter en timmes vandring från bäcken, enda stället de kan hitta vatten häromkring."
4. Agrinate Nxumalo och Thembi Buthelezi
5. Thokozane Motha

GP (18 maj, ej på nätet, men samma text publicerades även på DN:s webb)
1. ANC tappar i kåkstäderna (rubrik på dn.se: Besvikelse mot ANC i kåkstäderna)
2. Kya Sands utanför Johannesburg
3. "Brist på vatten, el, undervisning och sjukvård..."
4. Emmanuel Ramusingane
5. Mmusi Maimane

Ekot (18 maj)
1. ANC väntas vinna stort i Sydafrikas lokalval
2. Jeppes Reef i Mpumalanga-provinsen
3. "[Toaletten] är ett runt hål i marken och inget mer."
4. Zama Nkosi
5. Alex Maphanga

Dessutom sände P1 Morgon den 18 maj ett samtal med en svensk statsvetare vid University of Cape Town som i stort sett fokuserade på samma frågor: missnöje med ANC, chans för DA, sanitetsproblem i kåkstäderna.

Jag vill understryka att texterna och inslagen var för sig är bra och korrekta. Det som är anmärkningsvärt är att samtliga redaktioner gjorde identiska val och att de utsända journalisterna i princip skrev samma texter.

Men är inte detta precis som det skall vara? Vad ska man ta upp om inte den största frågan? Är inte redaktionerna skyldiga att informera om den centrala problematiken?

Jovisst, men det ena utesluter inte det andra. Och redaktionerna är väl lika skyldiga att försöka tänka utanför de gängse mönstren? Finns det över huvud taget någon poäng med att skicka ut reportrar i världen, om det enda man vill berätta är det som läsarna och lyssnarna förväntar sig?

__________________________
Relaterad läsning

Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag (I den här texten berör jag samma sak som jag kritiserar ovanstående medier för att göra. Texten är dock ett blogginlägg författat på fritiden, och inget som jag valt att lyfta upp i ett betalt reportage.)

Valaffischer 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

Böcker på båt

2011-05-30T06:24:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Vi lever i uppbrottets tid. I lördags postade vi 40 kg böcker som ska skeppas till Sverige. Runt 2 månader ska det ta.

Box 1
Gerhart & Glaser: From protest to Challenge
David Beresford: Truth is a strange fruit
Rian Malan: Resident Alien
Oxford isizulu - isingisi
Ben Temkin: Buthelezi
John & Erica Platter: Africa Uncorked
Spier Contemporary 2010
Deborah Devonshire: Wait for me!
André Brink: A fork in the road
Max du Preez: Tyrants and Turncoats
Damon Galgut: In a strange room
William Kentridge: I am not me, the horse is not mine
Mike Copeland: Guide to Botswana
Glänta 2.10: Chimurenga
Desmond Martin: Walking Long Street
The Penguin Book of Modern African Poetry
Dodo Parikas: HBT speglat i litteraturen
Miles Masterson: How to surf
L.D. du Plessis: The Cape Malays
Ayn Rand: Förnuft, Egoism, Kapitalism, och en romantisk livskänsla
Juli Zeh: Fritt fall
Fred Bridgland: Katiza's Journey
Lewis-Williams & Blundell: Fragile Heritage
Apollinaire: Les Exploits d'un jeune don Juan
Donvé Lee: An Intimate War
Hunter S. Thompson: Fear and loathing in Las Vegas
The Michaelis Collection
The Mail & Guardian A -> Z of SA Politics
Joël Egloff: L'étourdissement
Michael Hutchinson: Bo-Kaap, Colourful heart of Cape Town
Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar
Edward Matenga: The Soapstone Birds of Great Zimbabwe
Jul i Simrishamn 2010
Jul i Simrishamn 2009
Christer Blomstrand: Two early maps of Southern Africa

25 gunsteling afrikaanse musiekvideos (DVD)

Pär Westberg: Anders Sparrmans resa

Gentleman et al: Bioinformatics and Computational Biology

Mullins et al: Biology of the Grapevine

Hahne et al: Bioconductor Case Studies

Ryszard Kapuscinski: The Shadow of the sun

Saunders & Sothey: A dictionary of South African History

Anne Solomon: Guide to San Rock Art

Peter Slingsby: Rock art of the Western Cape

Box 2
Zapiro: The Mandela Files
Karl-Erik Johansson: Samla sitt liv
Fahr-Becker: Japanese Prints
Anthea Jeffery: People's War
Jensen Krige: The Social System of the Zulus
Hermann Giliomee: The Afrikaners
Jonathan Jansen: Knowledge in the Blood
Abe Berry: South Africa and how it workd
Joburg ArtFair: Catalogue 2010
Joburg ArtFair: Catalogue 2009
Piper/Morrow: To serve and protect (Inkathagate)
Francis and Rico: Madam & Eve - Unplugged
Richard Dowden: Afrika
Paul Murray: Zimbabwe Guide
Adrian R Morrison: An odyssey with animals
Ismael Beah: Lång väg hem
Timothy Gowers: Mathematics
Kristofer Folkhammar: Isak & Billy
Melanie Judge et al: To have & Hold
David Klatzow: Steeped in blood
Wessel de Kock: Usuthu! Cry peace!
Pieter-Dirk Uys: Between the devil and the deep
Moeletsi Mbeki: Architects of poverty
Hijab - Unveiling Queer Muslim Lives
Eskridge & Spedale: Gay marriage: For better or for worse
Rom Harré: Pavlov's dogs and Schrödingers Cat
Willem Elsschot: Cheese
Tax papers 2009: January - May
Tax papers 2009: June - December

Skickas senare
Jeremy Gordin: Zuma
Stephen Chan: Citizen of Zimbabwe
Paul Maylam: The cult of Rhodes
Bessant et al: Building Bioinformatics Solutions
Ian Scoones et al: Zimbabwe's land reform
Peter Kagwanja et al: State of the nation 2008
Steve Biko: I write what I like
Anné Mariè du Preez Bezdrob: Winnie Mandela - a life

Damon Galgut: The good doctor

Amy Stewart: Wicked Plants

Braam van Wyk: Wild flowers of South Africa

Burger Cillié: Pocket-Guide to Southern Africa

First field guide to Snakes and other reptiles of Southern Afrika

Field guide to Mammals of Southern Africa

Mary Fitzgerald: Stars of the Southern Skies

Alan James: The First Bushman's path

Hur orkar de?

2011-05-27T11:41:00.004+02:00

avsändare: mfrank.morgan@9.cn
datum:24 maj 2011 18:17
ämne: Önskar svar

God dag,

Jag är Frank Morgan, jag arbetar på ekonomiavdelningen på ett finansiellt här i Europa. Jag såg din kontakt under min privata sökning på informationscentret, jag vill tro att du kommer att vara helt ärlig, engagerad och som kan vara behjälpliga i den här branschen venture.

Det bygger på detta att jag kontaktar dig att stå som närmast anhörig till en sen kund i Finance House så att den totala summan av $ 16.5million (Sexton miljoner femhundra tusen USA-dollar) kommer att släppas och betalas till dig som stödmottagaren och närmast anhörig till den avlidne.

Alla dokument och bevis för att du får medel noggrant har fungerat så jag har säkrat från de olika kontoren i fråga för smidig överföring av fonden till dig.

Om detta förslag uppfyller du svarar du mig med följande information.

-Fullständiga namn

-TELEPHONE/FAX Nummer-

-Address-

-AGE-

-Sex-

Ockupationen-

Jag väntar på ert skyndsamma insatser, alla de bästa och Gud välsigne dig.

Med vänliga hälsningar,

Frank Morgan

+447031901697

mfrank.morgan @ 9.cn

Ingen anledning att vara besviken på ANC

2011-05-26T09:15:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Idag skriver Svenska Dagbladets Ola Säll om ANC-regeringens planer på att införa sekretesslagar, "som ska ge fria händer åt politiker och chefer i statsföretag att hemligstämpla vad de vill." Lagarna innebär "hårda fängelsestraff för både journalister och de som läcker, så kallade whistleblowers."

Återigen rynkas pannorna hemma i Sverige. Vad har hänt med gamla fina ANC? Svaret är: absolut ingenting. Det finns inget att vara besviken på, förutom de egna, idealiserade föreställningarna om rörelsen. Eller som jag uttryckte det i OBS i P1 i december:

[H]ur rimligt är det att vara besviken och förvånad över att en rörelse som skolade sitt ledarskap politiskt i Sovjetunionen och östblocket inte lyckas leverera när det gäller demokratisk utveckling, välfärd och ledarskapsmoral?

Läs resten av texten här. För ytterligare läsning i ämnet hänvisar jag till min intervju med journalisten Rian Malan: "Med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse."

Och här ligger ett kort bildreportage från en demonstration mot ovan nämnda lagförslag i december förra året.

Low tide

2011-05-24T14:44:00.001+02:00

Tuesday afternoon

Table Mountain, 23 May, 08:36

2011-05-23T09:53:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat

2011-05-22T10:00:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Slutliga siffror. Inlägget uppdaterat 22 maj.

Inledning
De sydafrikanska lokalvalet 2011 var en succé på många sätt. Valdeltagandet var 57,6%. Det är en ökning med över nio procentenheter jämfört med 2006. Allt har flutit smidigt, tekniken och logistiken har fungerat, inget fusk misstänks, inga våldsamheter har ägt rum. Enda smolket i bägaren är att ett antal medborgare inte hann rösta, eftersom lokalerna stängde redan 19.00 i onsdags. Detta drabbade särskilt människor i kåkstäderna, som ofta har lång väg att färdas på ineffektiva transportmedel för att ta sig till och från sina arbeten.

African National Congress vann förstås flest kommuner, men oppositionspartiet Democratic Alliance knappar in. ANC förlorade stöd i 62% av landets kommuner, medan DA vann stöd i 78% av dem.

Satirikern Zapiros kommentar till valet. Hämtad ur Mail & Guardian, 19 maj 2011.

Förkortningar
ANC: African National Congress
DA: Democratic Alliance
IFP: Inkatha Freedom Party
NFP: National Freedom Party
Cope: Congress of the People

Resultat: Fördelning av landets kommuner
Antalet före valet inom parentes. Sammanlagt finns cirka 260 kommuner i landet.

ANC: 198 (215)
Trots att förtroendet för ANC befinner sig i en stadig nedåtspiral (se "Nationellt resultat" nedan), har partiet säkrat en överväldigande majoritet av landets kommuner. Siffran kommer antagligen att justeras uppåt. Partiet vann dessutom 7 av 8 storstäder, så kallade metros.

DA: 18 (13)
DA behöll åtråvärda Midvaal i Gauteng och fick egen majoritet i metron Kapstaden, som de styrt i koalition sedan 2006. Partiet ökade anmärkningsvärt i Johannesburg och fick 34,6% (2006: 27,0%), mot ANC:s 58,6% (2006: 62,3%).

IFP: 5 (32)
Valets stora förlorare.

NFP: 2
NFP bildades i januari av Zanele Magwaza-Msibi som en utbrytarfraktion ur IFP och har lockat många av moderpartiets väljare.

Dessa siffror kommer att justeras efter lokalt koalitionsbildande. I ett tiotal kommuner kommer DA förmodligen att slå sig ihop med vad som återstår av Cope för att bilda majoritet, medan ANC kommer att skapa koalition med NFP, också detta på ett tiotal orter.

Nationellt resultat
Det nationella resultatet är inte helt relevant, eftersom detta var ett lokalval. Men det ger ändå en hum om läget i landet. Siffrorna inom parentes anger resultatet i förra nationella valet 2009, och i förra lokalvalet 2006 (fetat).

ANC: 62,0% (65,9% - 66,3%)
DA: 23,9% (16,7% - 14,8%)
IFP: 3,6% (4,6% - 8,1%)
NFP: 2,4% (existerade ej 2009 och 2009)
Cope: 2,1% (7,4% - existerade ej 2006)

Anmärkningsvärda resultat
- Freedom Front Plus (FF+), som fortfarande har en apartheidliknande vision, har decimerats avsevärt. Vid lokalvalet 2006 fick de 1,0% och makten i en handfull kommuner. Vid nationella valet 2009 fick de 0,8% av rösterna och några ministerposter i Zumas regering. Men vid valet i onsdags lyckades de inte samla större stöd än 0,5%. De apartheidnostalgiska tendenserna i Sydafrika decimeras!

- Nykomlingen NFP segrade över IFP i Nongoma, som är den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini födelseort. IFP har alltid varit tätt förknippat med zulumonarkin och nederlaget här accentuerar partiets valfiasko.

- DA vann Klipdown utanför Johannesburg, som är en närmast helig ort för ANC. Det var där The Freedom Charter antogs den 26 juni 1955.

Sammanfattning
Demokratin i Sydafrika mår bättre än någonsin. Lokalvalsdeltagandet är på kraftig uppgång. Landet börjar äntligen få en opposition att räkna med (Democratic Alliance). Väljarna straffar partier som sviker dem (ANC i viss mån, men framförallt Cope, som efter succén i nationella valet 2009 mest ägnat sig åt interna strider). Dessutom finns en ny aktör på planen, National Freedom Party. Efter att ha existerat i endast fem månader slukar partiet röster från klassiska Inkatha Freedom Party, som därmed får betala priset för att hårdnackat vägra förnyelse.

Cope rasar alltså handlöst. Från 7,4% i nationella valet 2009 till detta valets 2,1%. Partiet kommer dock att hållas vid liv med konstgjord andning genom att ingå i koalition med DA på ett tiotal orter. På samma sätt kommer NFP att lyftas upp genom att samarbeta med ANC.

Det har kommit en del obehagliga uttalanden från enskilda ANC-företrädare, som kastar viss skugga över valet. Ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema har kallat de svarta och färgade kandidaterna i DA för partiledaren Helen Zilles "Tea ladies", d.v.s. tjänsteflickor. Och Nceba Faku, som är ANC-ordförande i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth), uppmanade under fredagen sina anhängare att bränna ner The Heralds kontor, för att tidningen skrivit kritiskt om ANC. Han sa också att svarta som "inte gillar svarta organisationer" [och alltså röstar på "vita partier"] borde drivas ut i havet eller sticka till Europa. ANC centralt tog avstånd från Fakus uttalanden.

___________________________
Tidigare inlägg

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag

Valaffischer 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

Angeläget om korrektionsvåldtäkter i Aftonbladet

2011-05-19T18:11:00.007+02:00

av TOR BILLGREN

Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.

Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger här på bloggen finns några andra texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.

Tisdag 17 maj, 20:19

2011-05-18T18:59:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Dimman från Cape Flats kravlar sig långsamt över stadskärnan och drar sig sedan tillbaka.

Valaffischer 2011

2011-05-17T09:44:00.008+02:00

av TOR BILLGREN

Imorgon är det val, och valtider betyder valaffischer. Här är några jag plåtade på vägen till järnvägsstationen i Stellenbosch i helgen.

Lokalval är viktiga, eftersom det är just på lokal nivå som det är möjligt att göra skillnad. Men valen blir oundvikligen också lekplats för allsköns kverulant- och enfrågepartier. National Peoples Party (NPP) tar hem trofén för anskrämligaste valaffischer 2011. Texten på betyder "Utled på fattigdom". Eller mer bokstavligt "Röven full av fattigdom".

Överst har vi en affisch från Vryheidsfront Plus (VF+), eller Freedom Front Plus (FF+), som värnar afrikandernas intressen. Partiet är så nära ett apartheidparti man kan komma, och kämpar för att Sydafrikas afrikaanstalande vita befolkning ska få en egen, självstyrande stat – en Volksstaat. Det finns redan ett embryo till denna i form av staden Orania i landets absoluta mitt. Notera flamman i partiets logga – samma symbol som pryder franska Front Nationals flaggor, och som även Sverigedemokraterna använde fram till valet 2006, då de bestämde sig för att göra sin visuella image politiskt korrekt och rätta in sig i det svenska blomsterledet.

VF+ fick 0,83% i nationella valet 2009 och partiledaren Dr Pieter Mulder (mannen på affischen) utsågs till biträdande minister för jordbruk, skogsbruk och fiske i Jacob Zumas regering, något som bara kan tolkas som ett försök att bygga broar mellan folkslagen. Och inget fel med det.

Partiet skämde ut sig ordentligt för några veckor sedan när dess företrädare protesterade högljutt mot att en byst av H.F. Verwoerd avlägsnades från en offentlig plats i Midvaal i Gautengprovinsen. Verwoerd var premiärminister 1958-1966 och apartheidsystemets huvudsakliga arkitekt. Det var han som låg bakom den jävligaste skiten under de mörka åren. Det finns ingen som helst anledning för någon att sörja att en byst av honom avlägsnas.

* * *

Nedanför VF+ hittar vi Democratic Alliance (DA), det enda partiet som kan utmana ANC. Det fick 16,66% i det nationella valet 2009 och är det i särklass största oppositionspartiet. I mitten står partiledaren Helen Zille, före detta borgmästare i Kapstaden och idag premiärminister över Western Cape-provinsen. Hon är ursprungligen journalist och var den som avslöjade apartheidregimens lögner i samband med Black Consciousness-ledaren Steve Bikos död 1977, och bevisade att han torterats till döds av polisen.

Till vänster står Patricia de Lille, en annan veteran inom Sydafrikansk politik. I augusti förra året kungjorde hon att hennes parti Independent Democrats (ID), skulle slås ihop med DA, för att stärka oppositionen. Det var de Lille som 1999 avslöjade den omfattande korruptionen i samband med den den ökända vapenaffären, som även Sverige är insyltad i.

Till höger står Lindi Mazibuko, partiets talesperson. Hon är ung och karismatisk och utan tvivel en kvinna som vi kommer att få höra mer av i framtiden. Hon twittrar som @LindiMazibuko.

Och så har vi Bantu Holomisa, ledare för United Democratic Movement (UDM). Han började sin politiska karriär 1987, då han som 32-årig generalmajor störtade regimen för hemlandet Transkei två gånger. Efter andra kuppen satte han sig själv som ledare, en position han höll fram till 1994, då hemlandssystemet avskaffades och Transkei införlivades i Sydafrika. Idag är det en del av Eastern Cape-provinsen. Han blev en höjdare inom ANC och fick en ministerpost i Mandelas regering, men förlorade den när han vittnade om korruption inom partiet. 1997 bildade han UDM, som till en början verkade vara ett parti att räkna med. Vid valet 1999 fick det 3,43% av rösterna, men sedan har det gått utför. 2009 lyckades Holomisa bara skrapa ihop 0,85%.

* * *

Imorgon gäller det alltså! 222 partier kämpar om makt och inflytande i Sydafrikas 272 kommuner. Här ligger valkommissionens hemsida, och här kan man navigera runt bland de registrerade partierna.

Tuesday 17th May, 08:06

2011-05-17T08:54:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Cloudy autumn morning.

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag

2011-05-16T07:50:00.006+02:00

av TOR BILLGREN

Onsdagen den 18 maj är det lokalval i Sydafrika – ett oerhört mycket viktigare val än det stora, nationella valet, som senast hölls i april 2009, och som vanligt fick stort genomslag i världens medier. Men vilket parti som får flest säten i parlamentet och vad presidenten heter, är bagateller i jämförelse med vem som får makten lokalt, det vill säga i landets 272 kommuner. Det är nämligen på denna nivå som det verkligen går att göra skillnad. Och skillnad och förändring är vad majoriteten av Sydafrikas 50 miljoner medborgare behöver. Akut.

Juridikdocenten Richard Calland kallar valet historiskt i veckans Mail & Guardian, eftersom det denna gången finns två stora partier med dokumenterad regeringserfarenhet att välja mellan: African National Congress (ANC) förstås, men även Democratic Alliance (DA), som styrt Western Cape-provinsen sedan 2009 och Kapstaden sedan 2006. Idag styr ANC i 215 kommuner. DA styr i 13, och lokala partier i 29 kommuner.

Den främsta anledningen till att miljontals hushåll fortfarande inte har tillgång till ordentlig sanitet, elektricitet och vatten, är den utspridda korruptionen och inkompetensen just på lokalnivå. Denna inkompetens beror i hög grad på ANC:s så kallade cadre depolyment policy, som innebär att partilojalitet väger tyngre än meriter vid tillsättandet av lokala tjänstemän. Denna förödande policy är kontroversiell även inom ANC och presidenten ville nyligen se över den genom en lag, något som förhindrades av kommunarbetarfacket SAMWU.

Varje vecka äger så kallade service delivery-protester rum runt om i landet. Varje vecka publicerar tidningarna nya bilder av demonstrerande folkmassor, brinnande bildäck, studsande tårgaspatroner och framstormande poliser. Den 13 april slogs en skottskadad man ihjäl av polis mitt framför tv-kamerorna under demonstrationer i Ficksburg, Free State.

På en del håll i landet har det gått så långt att invånarna själva tagit över förvaltningen av sina städer efter att tjänstemännen antingen kört ekonomin i botten, misslyckats med att spendera budgeten på adekvat sätt, eller helt enkelt stuckit med pengarna. (Läs t.ex. Ola Sälls reportage "Blomsterrevolt mot förslumningen" i Svenska Dagbladet 101028.)

Den stora valfrågan handlar om saniteten i landets överbefolkade kåkstäder. Detta eftersom det på senaste tiden avslöjats att såväl ANC- som DA-styrda kommuner har byggt cabriolettoaletter till townshipinvånarna. Det vill säga toaletter i det fria, utan väggar. Det har skett undantagsvis och i mycket liten utsträckning, men är naturligtvis likafullt oacceptabelt. Framförallt DA har förlorat mycket förtroende på grund av sin hantering av denna skandal.

Valet på onsdag kommer att ge tre intressanta indikationer på det politiska läget i Sydafrika:

1.
Balansen mellan ANC och DA. Kommer DA att fortsätta knappa in på ANC?. Kommer partiet att vinna över några kommuner och storstäder? De styr som nämnt i redan i 13 kommuner, inklusive i Kapstaden och det finns indikationer på att de tillsammans med Congress of the People (Cope) skulle kunna ta makten även i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth) i Eastern Cape.

2.
Hur kommer väljarna att straffa Cope? Partiet bildades som en utbrytarfraktion ur ANC 2008 och fick hela 7,4% av rösterna i det nationella valet 2009. Sedan dess har partiets toppskikt mest ägnat sig åt att käbbla om vem som ska vara partiledare, något som gjort dem till åtlöje i landets medier. Ledarskapsstriden, som alltså prioriterats framför det viktiga oppositionsarbetet, har slitit isär partiet, som inte ens har en fungerande hemsida längre. Sveket mot väljarna är enormt. (Mer om krisen i Cope här.)

3.
Hur kommer det att gå för National Freedom Party (NFP)? Det bildades av Zanele Magwaza-Msibi i januari i år när hon såg sig tvungen att lämna Mangosuthu Buthelezis Inkatha Freedom Party (IFP). Hon är karismatisk och kompetent och har stora möjligheter att exploatera det politiska vacuum som uppstått kring dels besvikelsen på ANC och Cope, dels IFP:s tilltagande irrelevans.

* * *

Redan idag kan man förhandsrösta, en möjlighet som såväl Nelson Mandela som Thabo Mbeki enligt sina talespersoner tänker utnyttja.

"Noxolo sover inte"

2011-05-06T10:07:00.008+02:00

av TOR BILLGREN

It is dusk on Friday April 29, the eve of 24-year-old Noxolo Nogwaza's funeral. KwaThema is smoky from cooking fires and there's a snap of Highveld winter in the air. Then, the singing. Just a suggestion, form way off, but growing stronger and stronger.

Here they come. About 50 young men and women, toyi-toying down the street towards the Nogwaza family home. They carry a flag that glows with rainbow colours and the words of their song ring out: "uNoxolo akalelang" - Noxolo is not sleeping. The song weaves itself into an anthem for a new struggle: "Even if they beat us, even if they rape us, we are moving forward."

Så inleder Sibongile Nkosi sitt oerhört fina reportage från begravningen av tvåbarnsmodern Noxolo Nogwaza, som våldtogs och mördades förra söndagen, antagligen för att hon var lesbisk. Mönstret är välkänt i Sydafrika och brukar kallas "korrektionsvåldtäkter", eftersom gärningen utförs för att straighta ut kvinnan. Läs resten av Nkosis lysande text i veckans Mail & Guardian (ej ännu på nätet).

________________________
Ordlista
Highveld = platå i centrala Sydafrika
toyi-toyi = joggande "dans", vanlig vid demonstratioiner i Sydafrika

Table Mountain Road

2011-04-30T13:12:00.000+02:00

View westwards. The cable-car station visible in the upper corner to the right.

Lesbisk våldtagen och mördad i sydafrikanskt township

2011-04-30T09:06:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Så har det hänt igen. En lesbisk kvinna har våldtagits och mördats i ett sydafrikanskt township, antagligen just för att hon var lesbisk. Denna gång i Kwa-Thema i Gautengprovinsen. Omständigheterna är inte helt kända än, så det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Fram till dess kan vi hedra den mördade kvinnan genom att åtminstone uttala hennes namn rätt. Hon hette Noxolo Nogwaza. Så vitt jag vet är det ett xhosanamn, och i så fall uttalas x:et i förnamnet med ett lateralt klick, dvs som när man manar en häst. Är det ett pedinamn uttalas det som ett fonetiskt x, dvs som i Bach.

De gruvliga detaljerna kring mordet finns hos Pink News.

Det finns åtskilligt att säga om villkoren for homosexuella i townshipen. Det finns positiva historier också...

Det kungliga bröllopet i London bakslag för demokratin i Swaziland

2011-04-29T08:24:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

En av de prominenta gästerna på dagens kungliga bröllop i London är kung Mswati III, envåldshärskare över Swaziland, ni vet det där lilla landet som ligger insprängt mellan Sydafrika och Moçambique. I 25 år har han styrt riket som sin privata egendom och centrerat dess ekonomi kring sig själv och sina tretton fruar. Landet är nu bankrutt och värst drabbat i världen när det gäller hiv/aids.

Politiska partier är förbjudna men genom åren har en tapper proteströrelse lyckats etablera sig kring fack- och studentorganisationerna. Den 12 april arrangerades stora demonstrationer med krav på demokrati, men upproret slogs ner. Hundratals demonstranter greps. Aktivisterna vädjade förgäves om solidaritet via de mycket få medier som följde deras kamp.

I söndags vann rörelsen en mikroseger genom en lyckad bojkott av en av kungahuset arrangerad konsert med den amerikanske rapparen Jadakiss. En seger som grusas av att Mswati III idag hedras genom att stå med på en av universums mest prestigefyllda gästlistor.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 april 2011

Morning in Riebeek-Kasteel

2011-04-29T08:10:00.001+02:00

Now it's time for breakfast.

ANC och flerpartisystemet

2011-04-26T08:49:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Stödjer ANC Sydafrikas flerpartisystem?

Det kommer oroande signaler om motsatsen.

1.
I veckan kom nyheten att Sello Moloto utsetts till sydafrikansk ambassadör i Mocambique. Moloto var tidigare hög ANC-medlem och premiärminister i Limpopo-provinsen, men lämnade posten och partiet 2009 för att bli provinsiell ordförande för rivalpartiet Cope. Trots att Cope formellt ligger i ruiner idag, utgör partiet fortfarande ett hot mot ANC.

Som Cope-representant har han bråkat mycket med ANC och bland annat anklagat ungdomsförbundets ordförande Julius Malema för att ha vunnit upphandlingar på illegalt sätt.

Men nu har alltså regeringen utsett Moloto till ambassadör, och han lämnar därmed sitt uppdrag i Cope. Jag har väldigt svårt att inte se detta som att ANC-regeringen har köpt ut Moloto för en prestigefull titel och lite bling.

Konspiratoriskt? Ja kanske, men varför skulle ANC välja en bråkig avhoppare till ett prestigefullt ambassadörsjobb, när det finns hur många lojala ANC-kadrer som helst att väja mellan?

2.
Igår påstod Hassan Motala, som är medlem i Inkatha Freedom Partys nationella råd, att ANC utsatt honom för utpressning. Han och hans familj har lukrativa kontrakt med provinsregeringen i KwaZulu Natal, och för att få fortsätta göra affärer med provinsen ska han ha uppmanats att lämna IFP. Så här skriver han i ett uttalande:

When I arrived at a meeting with Premier Zweli Mkhize at the City Hall on Thursday, I was presented with an ANC t-shirt and instructed to wear it. This was done without my consent and against my wishes. The suggestion was that if I wanted to continue doing business with the ANC-led government, I should end my association with the IFP. It was blackmail.

(Man får inte glömma att det är valtider, det kan ligga politiska motiv bakom allt, även sådana här anklagelser.)

3.
I slutet av januari hoppade IFP-höjdaren Zanele Mgwaza-Msibi av och bildade eget parti, National Freedom Party. IFP-ledaren Mangosuthu Buthelezi anklagade ANC för att ligga bakom splittringen och lade fram att antal indicier om detta i parlamentet. Denna presentation kanske inte var Buthelezis största politiska ögonblick, utan fick honom snarare att framstå som en stridslysten rättshaverist. Men sett i ljuset av hur ANC tycks operera för att underminera oppositionen, kanske det är förhastat att avfärda uppgifterna helt?

Kung Mswatis regim påstår sig vilja ha dialog

2011-04-13T07:32:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Swazilands utrikesminister sa igår att regimen vill förhandla. Att samtal och dialog är bättre än demonstrationer. Visst, sa ordföranden för Swaziland Solidarity Network i sydafrikanska nyhetsprogrammet Morning Live i morse.

– Men vem ska de förhandla med? Politiska partier är förbjudna i landet. Demokratirörelsen Pudemo (Peoples United Democratic Movement of Swaziland) är stämplad som terroristorganisation. Utrikesministerns ord är bara propaganda, riktad till omvärlden för att ge sken av goda intentioner.

Protesterna i Swaziland, dag 1

2011-04-12T20:10:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Polisen och militären i Swaziland lyckades att hindra mycket av dagens sedan länge planerade demonstrationer mot regimen. Redan igår greps några av proteströrelsens ledare, bland annat Maxwell Dlamini, som är ordförande för studentorganisationen SNUS. (Läs min intervju med honom från i fredags här.) Han är och de andra ledarna är fortfarande i fängsligt förvar.

100-200 demonstranter har gripits, hundratals har skingrats och bussats ut ur städerna (så långt som 80-100 km). Universiteten blockerades så att folk inte kunde ta sig ut på gatorna. Polisen har även använt batonger, vattenkanoner och gummikulor mot massorna. Men något mer extremt våld har inte rapporterats. Inte mot demonstranterna i alla fall. Lucky Lukhele, som är talespersonen för Swaziland Solidarity Network (SNN), meddelande i ett uttalande att en polis misshandlats svårt av några busskonduktörer och nu ligger i koma.

Flera utländska journalister greps, förhördes och släpptes under dagen. Några av dem:

André le Rou, Africa editor på Media24
Reggy Moalusi, assistant editor på Daily Sun. Greps med journalister från Kaya FM och Radio 702
Manqoba Nxumalo (The Daily Maverick)
Niren Tolsi och Lisa Skinner, Mail & Guardian. Greps två gånger under dagen. Deras lista över kontakter i Swaziland kopierades av polisen.
Nastasya Tay och Tshepo Lesole, Eyewittness News
Rob Hartgers, nederländsk journalist

Sydafrikanska fackorganisationen Cosatu samlade ett hundratal medlemmar och marscherade till gränsposten Oshoek där det hölls en manifestation. Annars har det varit dåligt med konkreta solidaritetsyttringar. SNN ordnade en demonstration utanför Swazilands ambassad i Pretoria, som av bildmaterialet på proteströrelsens Facebooksida att döma samlade mycket få personer. Regimen har fördömts av bland annat det sydafrikanska oppositionspartiet Democratic Allance, ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet SACP och dess ungdomsgren YCL.

I Facebookgruppen, The April 12 Swazi Uprising, finns exempel på hur tangentbordsrevolutionärer, som inte har ett dugg med Swaziland att göra, försöker provocera demonstranterna till våld, attackera affärsrörelser och anlägga bränder. Inga sådana handlingar har dock hittills rapporterats.

Protestaktiviteterna fortsätter under kvällen och natten. I största staden Manzini samlas människor just nu i kulturcentret och kyrkan. Staten har deklarerat utegångsförbud till klockan 21. Armén patrullerar stadens gator.

Swaziland, April 12 - - - updates

2011-04-12T11:38:00.015+02:00

av TOR BILLGREN

13:30
The Daily Maverick

...police in Manzini have used teargas and fired rubber bullets to disperse protesters after a protracted standoff. Protesters have scattered, and are currently trying to regroup.

______________________

13:05
Comment on 12 april Swazi uprising Facebook wall

Chaos in Manzini right now. Copsbeaten by protesters! Shisa!!!! Mswati has released his soldiers!

______________________

12:37
City News

DA calls for end to Swazi 'dictatorship'
The DA condemned today the detention of Swazi opposition members, saying South Africa needed to take the lead in ending the “dictatorship” of King Mswati III.

______________________

12:30
The Daily Maverick

Manqoba Nxumalo was released after being briefly questioned at the Manzini regional police headquarters, apparently because the police did not wish to hold a journalist. Nxumalo told The Daily Maverick that he had not been mistreated by the police, and had seen no abuse of protesters who had been picked up with him, although there had been altercations at the time of the arrests. The arrests were apparently at random.

______________________

Noon
The Daily Maverick

Daily Maverick correspondent Manqoba Nxumalo has just been arrested, along with 15 trade unionists. He says he has seen some people being tortured. No other information is currently available.

______________________

12:10
EWN

More than 100 people have been detained in Swaziland as police there round up pro-democracy protesters.
[...]
Campaign spokesperson Mary Pais de Silva said some busses travelling to Manzini have been stopped by police and people have been prevented from going to the town.

“We have people being arrested and deprived of their cellphones and issues like that. Whichever few people that will make it to Manzini in one piece, we are determined to proceed with the march,” she said.

__________________________

12:00
Tweet from Nic Dawes, editor-in-chief, Mail & Guardian

M&G reporter Niren Tolsi and photog Lisa Skinner arrested in Swaziland. Released after warning not to report on police action.

__________________________

12:00
Comment on the 12 April Swazi uprising Facebook wall;

UNIVERSITY STUDENTS BARRED FROM LEAVING THEIR CAMPUS

Police have camped at the University of Swaziland Kwaluseni campus. They are not allowed to leave. This amounts to Campus Arrest.

__________________________

11:42
News 24
More than 150 Swazi police guarded the square [in Manzini] where pro-democracy protesters had planned to demonstrate Tuesday, rounding up and detaining anyone standing in groups.
__________________________

Manqoba Nxumalo, Tuesday morning (Free African Media)

Right now the town is littered with police officers and armoured personnel are flooding the streets, dispersing people walking in groups of three.
[...]
For now more than 200 people have been detained in various police stations across the country. While the march has not yet started, more people are flocking into Manzini.

__________________________

11.15
Tweet from Katy Katopodis, editor in chief EWN:

Just received a call from Swazi's Foreign Minister Lutfo Dlamini.Has apologised for arrest of 2 EWN journos. Will assist with accreditation.

__________________________

Den nederländske journalisten Rob Hartgers grips. (källa: 12 april swazi uprising fb-group)
__________________________

09:00
Nastasya Tay and Tshepo Lesole släpps efter att ha förhörts i 2 timmar.

__________________________

07:00
Eyewittnes News-journalisterna Nastasya Tay and Tshepo Lesole grips av polis. EWN är en sydafrikansk nyhetssajt.

Demokratiaktivister försvunna i Swaziland

2011-04-11T23:21:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Ikväll kom det uppgifter om att fyra demokratiaktivister försvunnit vid en vägspärr i Swazilands största stad Manzini. En av dem är Maxwell Dlamini, ordförande för den nationella studentorganisationen (SNUS), som jag intervjuade i fredags. Läs Times artikel om repressionen inför tisdagens demonstrationer här. Och här ligger texten till det inlägg jag hade i dagens OBS i P1, om landets demokratirörelse och dess problem.

Demonstrationer planerade i Swaziland

2011-04-11T13:49:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Imorgon, den 12 april, är det på dagen 38 år sedan Swaziland blev en diktatur. Den dåvarande kungen Sobhuza II införde undantagstillstånd, upplöste parlamentet och tog personligen kontroll över landet.

Det är därför den växande demokratirörelsen i landet har valt just den 12 april som dag för sina sedan länge planerade massdemonstrationer mot regimen. Kan det lilla landet som är insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn bli nästa i raden av afrikanska diktaturer att falla?

Redan för en månad sedan hölls demonstrationer i landet, arrangerade av bland annat den nationella studentorganisationen. Det var som en sorts generalrepetition inför morgondagens protester. 8000 demonstranter slöt upp då, utan att mötas av några värre våldsamheter från myndigheternas sida. Men imorgon är det alltså den stora dagen.

Swazilands ekonomi är centrerad kring envåldshärskaren Kung Mswati III:s hov och hans 13 hustrur. Han tog över makten i landet efter sin far 1986 och styr det som sin privata egendom. Han lever i bisarr lyx, medan resten av landets knappt miljonen invånare generellt har det mycket svårt. 2/3 av befolkningen har mindre än en dollar att röra sig med om dan och landet är i särklass värst drabbat i världen när det gäller HIV/AIDS. Dessutom är staten pank.

Kung Mswati III efterträdde sin far Sobhuza II 1986.

Så det är inte märkligt att människor nu börjar få nog. Proteströrelsen har skapats kring en grupp på Facebook – The April 12 Swazi Uprising – och repetitionen i mars visade att organisationsformen fungerar.

Men Stephen Faulkner på sydafrikanska kommunarbetarfacket SAMWU varnar för överdriven tro på de sociala medierna. I en text på Swaziland Solidarity Network påpekar han att det inte räcker med en Facebookgrupp och ett datum för att göra revolution. Han varnar också för förenklade paralleller till Tunisien och Egypten, och understryker i stället vikten av att organisera underifrån, öga mot öga, och utbilda i demokrati. Han avslutar optimistiskt med att den typen av organisering också till stor del HAR ägt rum i Swaziland, främst då inom fackföreningarna.

Manqoba Nxumalo som är journalist på The Times of Swaziland, är också optimistisk i sina texter på sajten Free African Media. Men det finns en mörk underton. Han påminner om uppgifter som kommit fram via Wikileaks, om att armén rustar upp. Då ska man komma ihåg att Swazilands försvar skapades just för att upprätthålla undantagstillståndet 1973. Arméns uppgift har aldrig varit att skydda folket från yttre angripare utan att skydda regimen och kungen från folket.

Swaziland gränsar till Mocambique och de sydafrikanska provinserna Mpumalanga och KwaZulu-Natal.

Den stora och viktiga frågan är hur Sydafrika kommer att ställa sig till folkliga krav på demokrati och eventuella våldsamheter. Sydafrika har enorm makt i sammanhanget. Swaziland är inte bara bokstavligen omslutet av Sydafrika, utan är också helt ekonomiskt beroende av sin granne.

Två faktorer riskerar att minska Sydafrikas handlingsutrymme. Den första: företeelsen att afrikanska ledare ogärna kritiserar sina kollegor. De sydafrikanska silkesvantarna gentemot Robert Mugabe i Zimbabwe är ett exempel på detta.

Den andra faktorn är om möjligt ännu känsligare. Och det är att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med kungahuset i Swaziland. Nelson och Winnie Mandelas äldsta dotter Zenani är gift med Kung Mswatis äldre bror. En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskondotter. Och kung Goodwill Zwelithini, som är den sydafrikanska zulunationens ceremoniella monark är gift med en av kung Mswatis systrar.

Såväl zulu- som ANC-aristokratin är alltså ingifta i kungahuset. Detta behöver inte betyda ett dugg, men kan vara bra att hålla i minnet, om demokratikraven och eventuella våldsamheter möts av tystnad från Sydafrikas sida.

Sänt i OBS i P1 den 11 april 2011

_________________________________________
Fotnoter

Nästa tisdag, den 19:e firar Kung Mswati III 25 år på tronen.

Här ligger en intervju med ledaren för den nationella studentorganisationen, som är en av demokratirörelsens ansikten utåt.

I länkarna nedan ligger ett tredelat reportage om situationen i Swaziland ur sydafrikanska tidningen Mail & Guardian:

Economic meltdown may be just the fuse Swaziland needs

Ruled by fear

The monarchy in the money

"Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april"

2011-04-10T14:19:00.011+02:00

av TOR BILLGREN

Tisdagen den 12 april kommer tusentals, kanske tiotusentals medborgare i Swaziland att gå ut på gatorna för att kräva demokratiska reformer. Landets envåldshärskare, kung Mswati III, har tillsammans med sin handplockade regering kört landet fullständigt i diket. Mänskliga rättigheter kränks kontinuerligt och polisen använder övervåld och tortyr. (Här ligger Amnesty Internationals senaste rapport om landet.)

Proteströrelsen består av fackföreningar och studentrörelser, och organiseras bland annat kring ett forum på Facebook – The 12 April Swazi uprising. Den 18 mars hölls en "fördemonstration", som enligt Afrol-News samlade 10.000 människor.

Maxwell Dlamini är ordförande för Swaziland National Union of Students (SNUS), och en av ledarna för proteströrelsen. Jag fick en pratstund med honom över en mycket raspig telefonledning i fredags eftermiddag.

– Vi har bestämt oss för att demonstrera för att vi inte tror att vi under det nuvarande styret har någon framtid i det här landet. Vi kräver en demokratisk regering som tillåter oss att välja vem vi vill, säga vad vi vill och påverka utvecklingen i vårt land.
– Så vi vädjar till det internationella samfundet att visa solidaritet mot Swazilands folk. Vi uppmanar alla som älskar demokrati och mänskliga rättigheter att på något sätt agera så att Swaziland kan bli en demokrati, och att landets befolkning kan återfå sin värdighet.

Premiärministern stämplade i torsdags demonstrationerna som olagliga. Hur reagerar du på det?
– Vi är förstås vana vid sådant. De senaste 37 åren har fredliga protester skingrats av polisen och till och med armén. Detta är något som vi helt enkelt måste bekämpa.

Premiärministern motiverade förbudet med att demonstrationen saknar tillstånd. Har ni försökt att få tillstånd på något sätt?
– Reglerna för att hålla demonstrationer är väldigt invecklade. Om man försöker följa dem kommer man att finna att det tar två eller till och med tre månader att få tillstånd. Men vi anser att vi har rätt att organisera oss. Vi kommer inte att be om tillåtelse för att få utöva vår konstitutionella rätt att demonstrera. Vi tar inte premiärministerns ord seriöst.

Ni kommer alltså att ignorera förbudet?
– Det har vi redan gjort. Han stämplade även marschen den 18 mars som illegal, men vi fortsatte och brydde oss inte om hur han kände inför det. När allt kommer omkring siktar vi ju på att få honom att avgå efter den 12 april.

Swaziland ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn på gränsen till Mocambique och är regionens minsta land.

Har du eller någon annan ledare blivit uppvaktade av myndigheterna för att blåsa av demonstrationen?
– Visst, de har uppmanat oss att stoppa eller skjuta upp den. Men vi svarar att vi inte kan kompromissa eller förhandla mer. Vi har sökt förhandling och överenskommelse länge, men nu har vi kommit fram till punkten att vi säger vi att det är nog.

Vilka är de mest akuta problemen i Swaziland just nu? Varför är förändring nödvändig?
– Vi har massor av sociala och ekonomiska åkommor, och väldigt höga nivåer när det gäller hiv/aids, fattigdom och arbetslöshet. Allt detta är ett resultat av det politiska systemet, som exkluderar majoriteten av folket från att delta i beslutsprocessen. Vi måste korrigera de politiska motsägelserna i landet, så att vi kan ta det ur den ekonomiska krisen, som den nuvarande regeringen har försatt oss i.
– Det nuvarande styret tillåter massiv korruption och uppmuntrar girighet och själviskhet. Många vanliga människor känner sig tvingade att lämna landet, medan ministrar och parlamentsledamöter smusslar undan allmänna medel till sig själva och sina vänner.

Men det måste väl finnas folk som stödjer kungen också?
– De som gagnas av korruptionen stödjer naturligtvis kungen. Men majoriteten vill ha förändring, vi fick en indikation om det i marschen den 18 mars.

Vilka är de viktigaste lärdomarna från den marschen?
– Att folket är arga. Den organiserades på kort varsel, men drog ändå tusentals demonstranter. Vi lyckades visa att det inte bara är en minoritet som vill ha förändring. Det kom folk både från landet och de exklusiva förorterna. De vill inte längre leva i ett samhälle som förnekar dem fundamentala rättigheter som medborgare.

Känner du själv också av repressionen?
– Ja, absolut. Vi som är studentledare underkänns systematiskt i våra studier. Många har tvingats i exil, t.ex min företrädare. Demokratiaktivister tvingas ut ur universitetssystemet.

Är det inte riskabelt att planera regimkritiska demonstrationer i ett helt öppet forum på Internet?
– Jo, naturligtvis. Men det är enda alternativet. Vi får inte hålla offentliga möten, så enda sättet att organisera oss är via de sociala nätverken. Men just nu är det svårt att komma in på Facebook, särskilt på platser där det finns mycket unga människor, som universitet och skolor.

Blockeras internet av staten?
– Ja, antagligen. Jag kommer ut på nätet just nu bara för att jag är nära Sydafrika och använder mitt sydafrikanska abonnemang. Jag tror regimen försöker splittra oss före marschen. Den enda internetbolaget i landet ägs av premiärministern och kungen. Så de kan förstås använda det hur de vill, vilket just nu innebär att slå till mot oss som organiserar upproret.

Öppenheten innebär väl också att Facebook-forumet är infiltrerat?
– Javisst, det finns ett stort mått av infiltration, det ser man ju på vissa av kommentarerna. Men som sagt, det finns inga andra sätt. Som du ser använder många i gruppen anonyma signaturer för att försöka skydda sig.
– Men vi förbereder oss inte bara på Facebook. Vi gör markarbete också och försöker uppmuntra de unga i på landet, i townshipen och förorterna om att de ska delta den 12 april.

Många har råkat illa ut för att de sysslat med regimkritiska aktiviteter. Jag tänker t.ex. på Sipho Jele, som greps under en första maj-manifestation förra året för att han bar en PUDEMO-t-shirt [People’s United Democratic Movement]. Dagen efter gripandet hittades han död i sin cell, i vad som många tror var ett fabricerat självmord.
– Javisst, det är en del av verkligheten här i landet. Flera aktivister och demokratikämpar har dött i polisens händer. Folk trakasseras varje dag, blir slagna, torteras för sina politiska åsikter.

Så hur ser du på den personlig risken som du tar genom att vara ett av upprorets ansikten utåt?
– Jag är ledare för studentorganisationen, så det är väl snarare den jag är ansikte för. Men någon måste komma fram. Hur länge ska vi gömma oss? Gömmer vi oss signalerar vi att vi inte tror att Swaziland behöver förändring.

Vilket stöd räknar ni med från grannländer?
– Ha ha, vi har sedan länge förlorat förtroendet för grannländerna. De delar säng med regimen som förtrycker folket. Vi tror snarare på stöd från fackföreningar och enskilda individer som älskar rättvisa, fred och demokrati – att de ska göra något för oss på tisdag. Kanske demonstrera utanför Swazilands ambassader i olika länder.

Ja, Sydafrikas och Swazilands politiska elit har nära och intima band. Såväl familjen Mandela som Zulukungen är ingifta i kungahuset, och president Jacob Zuma har en fästmö som är swaziprinsessa. Hur tror du detta kan påverka Sydafrikas hållning till era krav och eventuellt våld från kungens sida?
– Sydafrika har inte gjort ett dugg för att förbättra situationen i landet. De har snarare en stor skuld för att det är som det är, eftersom de från första början har vetat om att saker och ting inte står rätt till. Men på grund av de här banden du nämner och även vissa affärsintressen kan de inte uppmana regeringen att agera. Det är tråkigt att Sydafrikas regering – och särskilt ANC – inte bryr sig. Det var vanliga människor i Swaziland som hjälpte dem under apartheidtiden, men det har de glömt nu, och lierar sig istället med människorna som gör sig skyldiga till diskriminerande politik mot sitt eget folk.
– Vi förväntar oss inte att de ska hjälpa oss. Och när allt kommer omkring är det ju vårt land det handlar om. Vi, den unga befolkningen i Swaziland, måste försöka lösa situationen själva.

Så du känner dig optimistisk inför demonstrationen?
– Ja, jag ser fram mot tisdag! Vi förstår naturligtvis att dagen kan komma och gå utan att regimen lämnar makten. Men vi, den unga generationen, är fast beslutna kasta [det nuvarande politiska systemet] Tinkhundla på historiens soptipp under vår livstid. Det kanske inte blir på tisdag, det kanske inte blir om tio år. Men vi är hängivna! Swaziland kommer inte att vara sig likt efter den 12 april.

___________________________________
Fotnot

Imorgon måndag berättar jag mer om situationen i Swaziland i OBS i P1.

Owen Masekos fall får internationell uppmärksamhet

2011-04-10T08:01:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

På förra söndagens kulturuppslag [i Sydsvenskan] skrev jag om den zimbabwiske konstnären Owen Maseko. Han hamnade i blåsväder för lite mer än ett år sedan, när han öppnade en utställning om Robert Mugabes massakrer i de sydvästliga delarna i landet i början av 80-talet. Utställningen stängdes, konsten förbjöds och Maseko åtalades.

Fallet uppmärksammades ytterligare i tisdags, då magasinet Time placerade honom på en tio-i-topp-lista över förföljda konstnärer, mellan den sovjetiske regissören Andrej Tarkovskij och målaren Caravaggio. Listan toppades av konstnären Ai Weiwei, som greps i Beijing söndags. Naturligtvis är själva listan irrelevant – syftet är heller knappast att rangordna lidande, utan att aktualisera frågan om konstens frihet.

Jag talade med Owen Maseko i veckan. Han hade inga nyheter om den väntande rättegången. Det kan bli snart, det kan dröja. Och det är ju precis som det ska vara. Oförutsägbarhet och godtycke är ett effektivt repressionsverktyg. Fram till rättegången är han fri, men om han fälls kan han få upp till 20 års fängelse.

Publicerad i Sydsvenskan den 1o april 2011

Swaziland: Regimen förbjuder planerade demonstrationer

2011-04-08T08:57:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Den 12 april har sedan länge varit fastställt som demonstrationsdag i Swaziland, det lilla landet som ligger insprängt i Sydafrikas nordöstra hörn. Studentorganisationer, fackföreningar och civilorganisationer har gått samman i en proteströrelse för att markera mot envåldshärskaren kung Mswatis III:s vanstyre. Igår meddelade dock premiärminister B. Sibusiso Dlamini att de planerade demonstrationerna är olagliga, eftersom ingen ansökt om tillstånd. Ur uttalandet:

Government has now learned that the formations in question have not complied with the procedures and notices prescribed by the relevant legislation. This then renders the protest action illegal. We do not, therefore, expect any individual to participate in any such proposed protest action.

Government accordingly strongly warns those organizing, and intending to participate in, the protest action to refrain from doing so and continue in their normal day-to-day business.

(...)

Government will ensure that the country remains peaceful. To this end, the security forces will be deployed to maintain law and order.

Paraplyorganisationen The Swaziland Coalition of Concerned Civic Organisations (SCCCO) fördömde premiärministerns uttalande omedelbart:

We note with concern the extra-judicial nature of this order and that the PM has once again shown disregard for the court processes that had not been completed at this time. His actions can only be seen to be deliberately provocative and contrary to good sense and sensible governance.

I måndagens OBS i P1 kommer jag att berätta mer om situationen i Swaziland och de planerade demonstrationerna. Om någon redaktion är intresserade av en intervju med en av organisatörerna bakom demonstrationerna, så är det bara att höra av sig.

Bikos återkomst

2011-04-06T19:43:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

I min favoritbokhandel i Kapstaden har det på sistone börjat dyka upp pamfletter med vinjetten ”New Frank Talk”. En anspelning på den pseudonym som Steve Biko använde i sina texter om de svartas situation i Sydafrika. Trots att han bara blev 30 år gammal – han torterades till döds av polisen 1977 – hann han som ”Frank Talk” lägga grunden till den sydafrikanska Black Consciousness-rörelsen.

Inspirerad av Frantz Fanon betonade han att det inte räcker att avskaffa kolonialism och rasistiskt styre. Sekler av förtryck har satt djupa spår i de svartas självsyn, och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna renas från koloniala normer och strukturer. Han menade att varje folkgrupp har unika erfarenheter av förtrycket och följaktligen måste föra sin egen kamp. Det var därför han avfärdade ANC, som drog sina kamplinjer utifrån klass – inte ras. Det var därför han betackade sig för engagemanget från de radikala vita som slöt upp på de svartas sida i antiapartheidkampen. Han efterlyste naturligtvis inte likgiltighet, men ville att de skulle förstå att de också var förtryckta och således borde fokusera på sin egen kamp, istället för att med sedvanlig kolonialistisk arrogans försöka leda de svarta på barrikaderna.

När ANC blev den dominerande rörelsen i Sydafrika och internationellt sköts Bikos tänkande åt sidan. Det var en alltför komplicerad analys som lätt kunde missförstås som svart rasism. Världen lät sig istället röras till tårar av Nelson Mandelas storsinta försoningsprinciper – som utan tvivel utgjorde de den minst dåliga vägen för Sydafrika i mitten av 90-talet. Men det är också dessa principers otillräckligheter som gör att Biko nu dammas av. Försoning tvättar inte bort 350 år av självförakt.

Publicerad i Arena, nr 2 2011

Zimbabwe och diktaturens oförutsägbara logik

2011-04-03T07:52:00.004+02:00

text & bild TOR BILLGREN

Få afrikanska länder får så mycket uppmärksamhet som Zimbabwe och berättelsen om landet tycks vara enkel och självklar. En galen president. En rättfärdig opposition. Ett lidande folk. Tor Billgren arbetar sig igenom lagren av propaganda, desinformation, mörker och hopp för att försöka förstå diktaturens oförutsägbara logik..

– Renovering?, sa Doktorn och spände blicken i mig över glasögonen. Nej du, det pågår ingen renovering där…
Vi satt vid hans middagsbord, Doktorn, jag och tre yngre män, låt oss kalla dem Entreprenören, Aktivisten och Studenten. Det var strömavbrott, så middagen var upplyst av levande ljus. Jag hade nyss berättat om mitt besök på Nationalgalleriet nere i stan, som jag hade antagit var under renovering eller omhängning eftersom fönsterrutorna var igentejpade med tidningspapper. Jag hade inte brytt mig så mycket mer om saken just då utan hållit till godo med konsten på övervåningen, där det mest anmärkningsvärda var att de flesta verken var till salu.

Bulawayo National Gallery.

Inne i köket stökade Aktivisten och Studenten med varmrätten och navigerade vant med pannlamor. Runt om i huset låg tändstickor och ficklampor på strategiska platser.
– Strömmen brukar komma igång vid nio, sa Entreprenören och sneglade på sitt armbandsur.

Detta var mitt andra besök i Bulawayo – huvudstad i provinsen Matabeleland och Zimbabwes andra största stad med 1,5 miljoner invånare. Jag hade hört att den skulle vara nergången och luggsliten; den är traditionellt fäste för såväl oppositionen, som den etniska minoriteten ndebele och därför styvmoderligt behandlad av regeringen i Harare. Men av detta märktes inget. Allt kändes helt och rent, inte en krossad ruta, inga synliga kåkstäder som är så vanligt i Sydafrika. På baksidan av gatuskyltarna längs vägarna fanns ofta bokstäverna MDC klottrade, Movement for Democratic Change som sedan september 2008 ingår i maktdelningsregeringen tillsammans med Robert Mugabes Zanu-PF. Och på trottoarerna såldes den oppositionella tidningen Newsday helt öppet.

Jag uttryckte min förvåning över detta vid bordet. Ingen misär? Mugabekritiska tidningar? Var finns förtrycket? Jag som inte ens vågat svara ”Journalist” på immigrationsformulärets fråga om yrke, utan dragit till med ”Writer”. Sällskapet skrattade.

Klockan passerade nio och halv tio. Elektriciteten uteblev, men historierna började bubbla upp. Entreprenören berättade om en gång när han kommit hem efter en tid i London. Hur han hade gripits på flygplatsen, fått sina dokument förstörda och hållits fängslad i veckor, anklagad för att vara brittisk agent. Polisen slog sönder hans vänsterarm. Aktivisten berättade om hur han på nyårsdagen suttit i en bar nere på stan med några vänner. Hur polisen stormat in och gripit hela sällskapet och hållit dem inspärrade hela natten – utan förklaring. Och när de väl skulle släppas hittade konstaplarna inte nycklarna till handbojorna. Studenten vittnade om hur han och hans kurskamrater kollektivt hade lämnat universitetet i Bulawayo för att istället slutföra studierna i ett grannland, eftersom staten hotat krångla med examensbevisen från landets upproriska andrastad… Och Doktorn berättade om Nationalgalleriet, som alltså inte renoverades.
– Utställningen på nedervåningen är bevismaterial, sa han. Det är därför fönstren är täckta.

Det var den 26 mars förra året som konstnären Owen Maseko öppnade en utställning där. Dagen efter greps han och utställningen plomberades. Anledningen var att den handlade om Gukurahundi, den militära operation som Robert Mugabe beordrade i norra delarna av Matabeleland 1983 för att försvaga det rivaliserande partiet ZAPU och undertrycka ndebeleminoriteten. Dödandet skedde oftast i form av offentliga massavrättningar, men också genom att hela familjer stängdes in i hyddor och brändes inne. Den vanligaste siffran på det totala antalet mördade är 20000. Owen Maseko anklagas för att ha ”uppmanat till våld” med sin utställning, och ”underminerat Mr Mugabes namn”. Fallet är just nu på väg upp i Högsta Domstolen.

I gliporna har man chans att se brottstycken av utställningen. Verken går i blodrött...

Så här kan det alltså se ut under den polerade och leende ytan. Folkmord. Censur. Tortyr. Godtyckliga gripanden. Terror. Därmed borde berättelsen om Zimbabwe vara enkel, eller hur? Men tyvärr, den Zimbabwiska löken består av åtminstone ett lager till. Och det är ett besvärligt lager, som det brukar vara enklast att bortse från.

Låt oss ta den världsberömda jordreformen som exempel. I väst har vi fått lära oss att landets jordbruk ligger i ruiner och att de våldsamma landinvasionerna på 00-talet är orsaken till landets ekonomiska kollaps. Vi har fått läsa om hur Zanu-PF-gangsters och så kallade krigsveteraner lade beslag på de vita storjordbrukarnas mark, bara för att plundra gårdarna på metall och annat säljbart krafs. Farmare och arbetare mördades och drevs på flykt. Och visst, så gick det till. Men inte i tillnärmelsevis sådan utsträckning att det kan anses vara representativt för reformen. Detta visar Ian Scoones och hans medarbetare i boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and Realities”, som kom i slutet av förra året. Han är professor i utvecklingsstudier vid universitetet i Sussex, och har under tio år studerat reformens verkningar på plats bland de nya jordbrukarna. Studien visar bland annat att minst två tredjedelar av dem är ”vanliga människor”, d.v.s. utan Zanu-PF-anknytning. Och att hälften av dem nu är framgångsrika. Författarna förnekar inte att metoderna för att få land ofta var rättsvidriga och våldsamma. Men det gör inte att man kan bortse från fakta om hur det ser ut idag. Den gängse bilden av Zimbabwes jordbruk stämmer helt enkelt inte, och det gör ont att erkänna. Det hade ju varit mycket enklare om allt låg i spillror.

En av alla gator uppkallade efter presidenten. Just denna ligger i Harare.

Men homofobin då? Jag berättade vidare om mina våndor med immigrationsformuläret. T.ex. att jag hade kryssat i ”Singel” på frågan om civilstånd, eftersom partnerskap inte erkänns i landet.
– Jag funderade till och med på att gömma vigselringen när jag passerade gränsen, utbrast jag, och citerade Mugabes berömda ord om homosexuella: ”Värre än grisar och hundar”.
– Jo, men det uttalandet fick omvänd effekt, sa Doktorn. På 80- och 90-talet fanns det ett löst och rätt hemligt nätverk av homosexuella i landet. Men när Mugabe sa så där ville vi visa att han hade fel. Massor av homosexuella – särskilt svarta – kom ut. Det blev en renässans. Jag säger inte att det blev accepterat och det är ju fortfarande olagligt. Men många tog steget. Det är nog det viktigaste som har hänt gayrörelsen i landet…

Vi gick ut på farstutrappen och tog luft innan desserten, en spritindränkt fruktkaka som Doktorn sparat sedan jul. Entreprenören och Aktivisten småpratade. Studenten kollade sina meddelanden. Jag funderade på den oförutsägbara logik som formar livet i en diktatur och hur det polariserade samtalsklimatet om Zimbabwe grumlar blicken. Det är en polarisering som förutsätter att diktatorn är galen och oppositionen rättfärdig. Men för guds skull, västmedier skriver ju inte ens om att MDC i själva verket är TVÅ partier och att den mindre fraktionen var nära en ny splittring i början av året. Det är tveksamt om de är redo att axla regeringsmanteln – men det råder inga som helst tvivel om att de kommer att få västvärldens okritiska och lojala stöd vid nästa val.

Det var svalt för att vara mitt i sommaren. Jag tänkte på de tre exilzimbabwierna som jobbar på mitt favoritfik i Kapstaden. De kommer alltid fram och diskuterar när jag har Zimbabwerelaterad litteratur framme och en av dem har flera gånger påpekat att han kommer att återvända snart, snart. Han vill hjälpa till att bygga upp landet igen, han vill bidra. Hur svarar man…?

Inne i köket började tekannan tjuta. Doktorn meddelade att kakan var uppskuren. Strömmen kom inte tillbaka.

Publicerad i Sydsvenskan den 3 april 2011

____________________________________
Jag har intervjuat professor Ian Scoones för radioprogrammet OBS räkning. Sänds snart i en radio nära dig.

Jag har även en intervju med Owen Maseko på gång. Den som är intresserad av att publicera denna kan maila mig.

Boernationalismens främsta symbol

2011-03-31T14:10:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Mitt emot radiohuset i Kapstaden finns en lekplats. Den är rätt gammal och charmig, och består av gungor, ett karusellhjul och en klätterställning. Och studerar man den lite närmare, ser man att den har formen av en vagn – en sån där man känner igen från ”Lilla Huset på Prärien”, överspänd med runt tygtält.

Men här i Sydafrika handlar den här typen av vagnar inte om Vilda västern-fantasier. Här står de för djupaste allvar. Vi talar om boernationalismens främsta symbol – det kulturella kittet under apartheidtiden: Oxvagnen. Den fanns i hemmen på bonader och i tavlor, i smycken, prydnader och som leksaker. Här och där ser man dem fortfarande på gator och torg i form av skulpturer, både i miniatyrer och fullskalemodeller. Mellan Dundee och Vryheid i KwaZulu-Natal-provinsen finns 64 bronsvagnar i naturlig storlek. Dom står i cirkel på en slätt nära Ncomefloden, ungefär som man kan se i Lucky Luke-album när indianerna anfaller. Och där står de som monument över händelsen som är själva ursprunget till oxvagnskulten: Slaget vid Blood River den 16 december 1838.

Blood River-monumentet vid Ncomefloden, KwaZulu-Natal.

Slaget stod mellan runt 500 vita nybyggare – så kallade voortrekkers – och en zuluarmé på 15000 man. De boerska nybyggarna ville hämnas för att zulukungen Dingane tidigare under året hade låtit döda deras ledare Piet Retief under en förhandling. Dagen innan drabbningen bad nybyggarna till Gud och lovade att för alltid hålla dagen för slaget helig, om han lät dem segra. Och si: boerna vann – utan förluster, medan 3000 zulukrigare stupade.

För boerna var detta beviset. De hade ingått ett förbund med Gud – de var det utvalda folket. Och den 16 december – Löftesdagen – blev också den viktigaste högtiden under deras styre i Sydafrika.

1949 – året efter att Nationalpartiet vunnit valet och infört apartheid – invigdes det väldiga Voortrekker-monumentet utanför Pretoria. En 40 meter hög, kubliknande nationalhelgedom. Här firades Löftesdagen under mystiska spektakel med processioner och skådespel i tidstypiska kläder. Kupolen i byggnaden är konstruerad så att det mitt på dagen den 16 december vandrar en solstråle över altaret i mitten, som en smekning av Guds finger.

Voortrekker-monumentet utanför Pretoria stod färdigt 1949. Arkitekt Gerard Moerdijk. Lägg märke till vagnsmotiven i den runda muren.

Idag har boerna inte längre makten i Sydafrika. Oxkärrorna har förlorat sin status och närvaro i kulturen. Men det är alltid bra att hålla dem i minnet när man läser om landets historia. Cirkeln av oxvagnar med gevärspipor stickande ut på alla håll är en utmärkt metafor för den självbild som boerna odlade genom seklerna. Här finns inte bara föreställningen om att vara Guds utvalda folk, utan också den starka strävan att rå om sig själva, den ständiga känslan av att vara förföljd – och isolation. Först självvald, undan britternas styre i Kapkolonin, sedan ofrivillig i samband med omvärldens sanktioner under apartheidåren.

Håller man den där cirkeln av vagnar som ett förstoringsglas över historieböckerna har man större chans att förstå ett av världens mest obegripliga folk – deras kultur och strävanden.

Sänt i OBS i P1 den 31 mars 2011

Today's headlines, 29 March 2011

2011-03-29T09:55:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

NAMIBIA: Disturbing news on infanticide and baby dumping amongst teens (Afrik-News)

SWAZILAND: On the day of the planned mass protest, 12 April, COSATU plans a protest march to "invade" the country in solidarity. (Afrol-News)

Animated cartoons watched on mobile phones could be the way to get health and farming messages across to poor peasants (SciDev.Net)

EGYPT: Football Before and After the Revolution (Global Voices)

ZAMBIA: Women Resume Struggle for Representation Ahead of Elections (IPS)

SOUTH AFRICA: The IFP suffered yet another blow yesterday when a senior Women's Brigade member, Thembela Mdletshe, defected to the fashionable National Freedom Party. (Sowetan)

Harmony Korine har filmat med Die Antwoord

2011-03-27T08:21:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Yo-Landi Vi$$er är inte bara känd som den späda flickvarelsen i sydafrikanska skämthiphopakten Die Antwoord, utan också som kvinnan som tackade nej till att spela Lisbeth Salander i David Finchers filmatisering av ”The Girl With the Dragon Tattoo". Nu har hon dock ändå filmdebuterat i den amerikanske filmaren Harmony Korines kortfilm ”Umshini Wam” (finns på t.ex. Youtube). Och det är ett helt självklart samarbete. Korine är mest känd för att ha regisserat "Gummo" och skrivit manus till Larry Clark-filmerna "Kids" och "Ken Park", och växlar ofta mellan rå parodi och öm kärleksförklaring till den kultur som sipprar upp ur de monotona amerikanska förorter där landets håglösa looserklass dväljs. Die Antwoord är den exakta sydafrikanska motsvarigheten, men här kallas fenomenet inte ”white trash”, utan ”zef”, som är afrikaans för smuts. Världen börjar yrvaket inse att det finns andra innebörder av kombinationen ”vit” och ”sydafrikan” än de vi fick lära oss under apartheidtiden.

Filmtiteln "Umshini Wam" är namnet på den gamla ANC-kampsång som president Jacob Zuma gjort till sin signaturmelodi, "Ge mig mitt maskingevär", och som han fortfarande sjunger i samband med tal och massmöten.

Reportage om kapmalajköket

2011-03-26T21:06:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

På den sydostliga sluttningen av Signal Hill i Kapstaden ligger Bo-Kaap, en liten stadsdel med branta kullerstensgator och tio moskéer. Men detta är inte bara centrum för stadens muslimer, utan också ett av Sydafrikas kulinariska hjärtan. Det är också här jag har bott sedan januari 2010. Jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att bo på i Kapstaden.

Följande reportage publicerades i Sydsvenskan Söndag den 20 mars 2011. Min granne Kent Lingeveldt, välkänd frilansfotograf och skateboardartst, står för bilderna.

Reportaget består av följande delar:

Kapmalajköket: Fakta (del 1 av 5)

2011-03-26T21:05:00.001+02:00

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT

Färgsprakande symbol för frihet.

Många av Kapstadens muslimer har sina rötter i slaveriet. Slavägarna föredrog nämligen ofta muslimska slavar eftersom de inte drack alkohol. De hämtades från bl.a. Malaysia och Indonesien av Holländska Ostindiska Kompaniet, som började kolonisera Afrikas sydvästspets år 1652. Slaveriet kom att utgöra ryggraden i kolonins ekonomi fram till att det avskaffades 1838.

Stadsdelen Bo-Kaap på Signal Hill utvecklades snabbt till ett muslimskt område. 1798 byggdes den första moskén, Auwal Mosque, som också blev den första i Sydafrika. Idag finns det tio stycken i den förhållandevis lilla stadsdelen.

Apartheidsystemets segregationslagar som började införas på 50-talet innebar att landets olika folkgrupper skulle leva separat. Bo-Kaap klassificerades som ett område för Kapstadens ”malajer” och familjer med t.ex. indisk bakgrund tvingades flytta till andra stadsdelar, medan de svarta tvångsförflyttades till underutvecklade reservat i periferin. (Dessa etniska klassificeringar gjordes på ovetenskaplig och godtycklig grund, men det är svårt att diskutera de sydafrikanska realiteterna utan att använda sig av begreppen.)

Seden att måla husen i granna färger uppstod när delar av Bo-Kaap renoverades på 60- och 70-talet, och exploderade i samband med avskaffandet av apartheid 1994, som ett uttryck för den nyvunna friheten.

Idag är Bo-Kaap en av Kapstadens främsta turistattraktioner med sina typiska hus och småstadskänsla, och kapmalajerna har satt många kulturella spår i stan. Blåsmusikkarnevalen Kaapse Klopse som äger rum den 2 januari varje år är en. Maten är en annan.

_______________________________
Reportagets övriga delar

Kapmalajköket: Noon Gun Tea Room & Restaurant (del 2 av 5)

2011-03-26T21:04:00.002+02:00

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT

Qanita Jardin Taylor är Mariam Misbachs barnbarn och tredje generationen i familjen som jobbar i restaurangen.

Trots att promenaden – eller rättare sagt klättringen – upp till The Noon Gun Tea Room & Restaurant alltid är en stor påfrestning har jag aldrig kommit på tanken att ta en bil. Gåendet blir en del av upplevelsen, en kulinarisk pilgrimsvandring uppför Signal Hills branta sluttningar, längs Bo-Kaaps fantasifulla hus. Gör man vandringen runt tolv får man höra den dagliga smällen från kanonen som gett restaurangen dess namn. Går man en timme senare hör man middagsbönen – Salat al-Dhuhr – från de många minareterna.

När man sedan slagit sig ner på terrassen och fått sitt välförtjänta bubbelvatten har man en enastående utsikt över hamnen och jätteskeppen som ligger för ankar på redden eller rör sig i slowmotion mot kajen för att lasta eller lossa. Vänder man sig om ser man stadskärnan med Taffelberget i bakgrunden.
– Det är fantastiskt att kunna dela den här utsikten med andra, säger Zainie Misbach. Det var det som fick oss att öppna här. Det är en perfekt plats.

"Zainie is the undisputed Cape Malay cooking diva in Bo Kaap", skriver reseskribenten Kurt Ackermann på sin blogg Afrika T.

Familjen Misbach (arabiska för lykta) har drivit restaurang i Kapstaden i 25 år. Först Bismillah längre ner på Signal Hill och sedan 15 år i huset på krönet, som också har varit familjens hem sedan 1950-talet. Det var Zainie som skapade menyn, medan hennes fastrar och mostrar hjälpte till i köket. Själva kokkonsten kommer från hennes mor Mariam, som fortfarande syns i köket då och då.
– Fast bara när jag känner för det, säger Mariam Misbach. Officiellt är det ju tänkt att jag ska vara pensionär. Jag är 81 år och de behöver väl egentligen inte gammalt folk som skräpar här. Men det bryr jag mig inte om. Jag rör i grytorna tills mina döttrar kastar ut mig.

Kapmalajmaten har sina rötter i Indonesien, Indien och Malaysia, men har anpassats efter förhållandena i södra Afrika. I grunden finns ofta masala – en kryddblandning som finns på många håll i världen, men kapstadsvarianten kännetecknas av att den är mild.
– Det är mer chili i t.ex. indisk curry, säger Mariam.
– Människorna från Malaysia och Indonesien som kom hit på 16- och 1700-talet kunde inte få tag i vad de behövde för att skapa maten de var vana vid, säger Zainie. De fick anpassa sig till vad som fanns och skapade en öst-västlig typ av smak som inte var så stark. När jag var i Malaysia hade jag svårt att äta den lokala maten just för att den var alldeles för het. Vår curry är mildare. Och sötare. Vi använder mer lök som bas i våra såser, vilket gör dem tjockare och mindre oljiga.
– Generellt gillar vi söt mat, fortsätter Zanie Misbach. Kanske inte så mycket ungdomarna, de är mer medvetna. Men de äldre älskar söta rätter – och min morfar levde tills han blev hundra...
– Jag tror att det här sötsuget har haft med klimatet att göra. Malajerna kom till ett land där det är kallt på vintern – i svala kläder och barfota. De skapade söt mat för att hålla värmen. Det är den enda logiska förklaringen jag kan komma på.

Mariam Misbach är född i Kapstaden, men hennes farfar var från Galileen och hennes farmor från Malaysia.

Den påtvingade segregeringen under apartheidtiden gjorde att kulturen och religionen blev viktig för muslimerna i Kapstaden, och stärkte också matens ställning.
– Vid bröllop och högtider är det alltid maten som är det stora samtalsämnet, säger Zainie. Och när vi fastar och är hungriga kretsar alla tankar kring vad vi ska laga för något på kvällen. Maten är det sociala kittet. Vi behöver ingen alkohol – vi äter istället.

Och det serveras heller inte öl och vin i Noon Gun Tea Room. ”Alkohol ingår inte i den malajiska traditionen”, står det på menyerna. Istället erbjuds mjölkbaserade drycker.
– Falooda är den perfekta drycken till kapmalajmaten, säger Mariam.
– Ja, mjölk passar bra, säger Zainie, eftersom många är känsliga mot kryddorna. Falooda är som en milkshake med glass, rosensirap och tukmariafrön som kyler blodet. Det är vår huvuddryck. På sommaren bryter vi fastan med den.

Det råder en intim stämning i Noon Gun Tea Room. Det märks att restaurangen också är en del av ett hem. Släktingar kommer och går och hjälper till, nedanför terrassen ser man ibland någon av de tonåriga sönerna mecka med något fordon.
Denna hemma-hos-känsla gör att det alltid är en bra idé att ringa innan man påbörjar den långa vandringen upp, för ibland är det stängt. Eller familjehögtid.
– Jag har 5 barn, säger Mariam. Och 20 barnbarn och 23 barnbarnsbarn.
– …så du kan ju själv räkna ut, säger Zainie. Födelsedagsfirande varje helg…

_______________________________
Reportagets övriga delar

Kapmalajköket: Kryddbutiken Atlas Trading (del 3 av 5)

2011-03-26T21:03:00.002+02:00

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT

Bongile Charlie kommer ursprungligen från Östra Kap-provinsen och har jobbat på Altas Trading i nio år. Längst in till höger syns träboxarna med masalakryddorna.

På Wale Street mitt i Bo-Kaap ligger kryddbutiken Atlas Trading som har varit navet i den lokala matkulturen sedan 1940-talet. Inte mycket har ändrats härinne genom åren. Man gör sin beställning vid den stora trädisken där personalen väger upp och blandar. Sen tar man sina kryddpåsar till en annan disk där det sitter tre damer som räknar ihop och för bok. Sist går man till en glaslucka och betalar.
– Vi gör som man gjorde förr, säger Wahab Ahmed, som är föreståndare för butiken. Vi säljer i lösvikt på det traditionella sättet. Och det vill vi gärna fortsätta med.

Kryddorna köps in hela, främst från Indien, och mals efter hand för att behålla sin fräschör – efter sex månader i malet skick börjar de förlora i styrka. Längs ena väggen finns stora träboxar med kryddorna som ingår i masala: chilipulver, koriander, spiskummin, fänkål, nejlika, kryddpeppar och gurkmeja.
– Gurkmejan har använts i indisk matlagning länge, främst för att ge färg. Men man får inte använda för mycket, för då blir maten bitter. Den har också antibiotisk och antiseptisk verkan, och den kan strykas på huden för att göra den len.

Wahab Ahmeds familj kom till Sydafrika i slutet av 1800-talet, då hans farfar emigrerade från Maharashtrastaten i Indien. 1946 köpte hans far och farbror butiken på Wale Street, som redan då hette Atlas Trading. På den tiden var den mer av livsmedelsaffär, men bröderna renodlade den till kryddbutik.

När segregationspolitiken infördes och Bo-Kaap blev en stadsdel för endast malajer, tvingades familjer med annan bakgrund flytta därifrån. Med specialtillstånd från myndigheterna gick det dock att bedriva affärsrörelser i andra områden än ”sitt eget”, så familjen Ahmed kunde behålla butiken. En annan svårighet under apartheidåren var sanktionerna som stora delar av världen upprätthöll gentemot Sydafrika. Bland annat stoppade Indien sin kryddexport.
– Men det var inte svårt att komma runt sanktionerna, säger Wahab Ahmed. Vi hade en agent i Singapore som vi lät skeppa kryddorna till istället. Han skickade dem vidare hit. Och det var värt den merkostnaden. Kryddorna är så viktig del av vår tradition. Vi klarar oss inte utan dem.

Wahab Ahmeds far och farbror köpte butiken på Wale Street 1946 och renodlade den till en kryddhandel.

Längre in i butiken finns lins- och risavdelningen.
– Basmati är risets Rolls Royce, säger Wahab Ahmed och låter kornen rinna mellan fingrarna. Det odlas i Indien och Pakistan och är skonsamt mot magen. Det blir bättre ju längre det får ligga innan det används. Nu 2011 är det 2008 års skörd vi köper in.

Han beskriver kapmalajmaten som en lång serie fusioner och kulturella möten.
– Vi indier introducerade många rätter och kryddor här i Bo-Kaap. När malajerna kom i kontakt med dem uppstod en blandning mellan de båda köken. Det blev hälften indiskt och hälften malajiskt. Efter apartheids fall har det kommit folk från Malaysia och Indonesien och återintroducerat mer traditionell mat, som i sin tur har blandats med det lokala köket. Men malajerna hämtade också inspiration från holländarna, som koeksister, en söt munk med kokos som äts i många Bo-Kaap-hem på söndagarna. I takt med att ungdomarna har utbildat sig har det skett ytterligare fusioner.
– Men den islamska kulturen lever fortfarande. Vi går i moskén, håller fastan och skickar små mathälsningar mellan husen. Den religiösa toleransen är stor här i Bo-Kaap och vi lever samförstånd med våra kristna och hinduiska grannar. Se oss som en kryddblandning. Alla är olika, men varje smak bidrar till maträtten ett unikt sätt.

_______________________________
Reportagets övriga delar

Kapmalajköket: Wembley Roadhose (del 4 av 5)

2011-03-26T21:01:00.002+02:00

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT

Lugnet före stormen på fredagskvällen.

Om man vill utforska kapmalajköket under lite mindre ombonade former är Wembley Roadhouse ett spännande alternativ. Det är ett populärt gatuköksliknande ställe i Athlone på Cape Flats, strax utanför Kapstaden. Här serveras många lokala rätter, bl.a. en lysande Denninggryta. Missa inte specialiteten avocadomilkshake.

Ät antingen stående vid borden eller i den lugna trädgården. Eller varför inte ta med maten och avnjuta den som picknick vid det storhetsvansinniga men vackert belägna minnesmärket efter Cecil John Rhodes på sluttningarna av Devil’s Peak?

_______________________________
Reportagets övriga delar

Kapmalajköket: Recept (del 5 av 5)

2011-03-26T21:00:00.001+02:00

text och recept TOR BILLGREN
bilder KENT LINGEVELDT

Sötman i kapmalajmaten kommer huvudsakligen från långstekt lök. I bobotie- och grönsakscurryreceptet ingår masala, en kryddblandning som ligger i botten av många rätter i kapmalajköket. Använd helst en mild masala med liten andel chili, eftersom rätterna inte ska vara heta. Blanda själv enligt receptet nedan. Överbliven masala kan med fördel användas i en enkel soppa gjord på röda linser och lök.

Vin hör inte hemma i det malajiska köket, men för den som inte kan låta bli kan väl ett sydafrikanskt rött passa bra. En kryddig Shiraz, t.ex. från Stellenzicht (120 kr, nr 22095). Eller Graham Beck’s Merlot (99 kr, nr 12982).

Masala
Ingredienserna ska vara torkade och malda

½ tsk chilipulver
1 tsk gurkmeja
½ msk spiskummin
2 msk koriander
½ tsk nejlika
1,5 tsk kryddpeppar
1,5 msk fänkål

Blanda kryddorna. Justera efter behag.

Denninggryta
Egentligen ”Denningvleis”, där vleis är afrikaans för kött. Jag har inte lyckats reda ut vad ”Denning” är för något, men låt oss säga att det är namnet på personen som skapade rätten. Tamarindens syrlighet balanseras upp av lökens sötma och sockret.

4-6 personer

1-1,5 kg grytkött av lamm eller nöt
4 gula lökar, hackade
matfett till stekning
svartpeppar, malen
5 vitlöksklyftor, skivade
5 kryddpepparkorn, hela
1 tsk salt
3 lagerblad
4-8 dl vatten, hett
6 hela nejlikor eller 4 krm malda
1 tsk muskot, malen/riven
4 msk tamarindpasta
3 tsk socker, gärna mörkt

Tid: 2 timmar

Stek löken på låg värme tills den är ljust brun, runt 30 minuter. Ska ej få stekyta.
Putsa under tiden köttet och skär det i grytbitar, låt eventuella ben sitta kvar. Bryn i matfett för att få yta.
Koka upp 1 dl vatten i en mindre kastrull och tillsätt tamarinden. Rör runt så att den löses upp. Fiska upp och släng eventuella kärnor.
Lägg kött och lök i en gryta. Tillsätt vitlök, kryddpeppar, salt, lagerblad, nejlikor, muskot, tamarindblandning, svartpeppar och socker. Fyll upp med vatten så att köttet nästan täcks.
Koka grytan under lock på låg värme tills köttet är mjukt, 1 – 1,5 timme. Rör om då och då och smaka av med socker och salt.
Servera med ris och atjar (se recept).

Grönsakscurry

6 personer

1,5 dl torkade gröna, bruna eller svarta linser
4 gula lökar, hackade
matfett till stekning
5 tomater, tärnade
3 vitlöksklyftor, rivna/pressade
3 dl torkade röda linser
8-10 dl vatten, hett
2 msk mild masala (köp färdig eller se recept)
2 msk färsk ingefära, riven
1 msk socker
2 tsk salt
5 morötter
1 paprika av valfri färg, hackad
12 cocktailtomater

Tid: 1 timme

Koka de gröna/bruna/svarta linserna separat enligt instruktionen på paketet och ställ åt sidan.
Stek löken på låg värme, ca 30 minuter. Ska ej få stekyta.
Skär under tiden morötterna i stora bitar och koka dem till hälften klara, cirka 10 minuter. Lägg åt sidan.
Blanda lök, tomater, masala, vitlök, ingefära, salt och socker i en gryta och låt puttra i 5 minuter.
Häll i de röda linserna och 5 dl av vattnet. Låt puttra i 10 minuter. Späd vid behov med mera hett vatten. Rör ordentligt och se till att linserna inte kokar fast i botten. Curryn ska ha en grötliknande konsistens.
Tillsätt morötterna och paprikan och låt puttra tills de röda linserna har lösts upp till en röra.
Halvera cocktalitomaterna och häll i tillsammans med de förkokta linserna. Låt koka upp.
Servera med ris och atjar (se recept).

Bobotie
Denna köttfärsgratäng är det mest sydafrikanska man kan äta. Namnet kommer ur ”bobotok”, som är en javanesisk rätt som bygger på kokoskött. Ingen kokos i den sydafrikanska versionen dock.

6 personer

2 skivor dagsgammalt vitt bröd
2 stora lökar, hackade
matfett till stekning
1 kg nötfärs
3 vitlöksklyftor, pressade/rivna
3 msk masala (se recept)
1 dl russin, gärna sultan, grovhackade
1 dl aprikosmarmelad
1,5 tsk salt
2 dl mjölk
2 ägg

Ugn: 180 grader
Tid: 1,5 timme

Stek löken på låg värme i 30 minuter. Låt masalan bryna med löken de sista minuterna. Lägg åt sidan.
Blötlägg brödet i vatten.
Lägg köttet i en bunke och tillsätt alla ingredienser utom ägg och mjölk. Blanda väl.
Krama ur brödet och lägg det i köttblandningen.
Blanda i den stekta löken.
Sprid ut smeten i en ugnsfast form.
Grädda i 35 minuter på 180 grader mitt i ugnen.
Vispa ihop ägg och mjölk. Ta ut formen ur ugnen och häll äggstanningen på toppen. Grädda ytterligare cirka 10 minuter eller tills stanningen har stelnat.
Skär bobotien i portionsstora bitar och servera med ris, atjar och mango chutney. Garnera med färsk koriander.

Atjar
Ett fräscht tillbehör som bryter av varmrätternas sötma och mustighet med syra och krispighet.

3 msk ljus vinäger, t.ex. äppelcider
7 msk vatten
1 msk socker
8 msk slanggurka
5 msk tomat
3 msk schalottenlök
3 msk hackad färsk koriander

Lös upp socker i vinäger och vatten.
Finhacka tomat, gurka, schalottenlök och koriander i angivna mängder. Tomat skärs bäst med en tandad kniv.
Häll över vinägerblandningen och ställ svalt.

Falooda
Denna söta och parfymerade dryck ackompanjerar ofta kapmalajmaten, men om man har smaklökar som är anpassade efter svensk husmanskost föredrar man den nog till dessert. Falooda innehåller traditionellt tukmariafrön – en typ av basilikafrön som inte har någon särskild smak, utan ingår i drycken för att de ”kyler blodet”, som Zainie Misbach säger. Kan utelämnas.

1 person

2,5 dl iskall mjölk
2-3 msk rosensirap
eventuellt 2 msk vaniljglass
1/2 tsk tukmariafrön
isbitar

Blötlägg tukmariafröna i 2 msk vatten så att de sväller. Det tar en minut.
Rör ut rosensirapen i mjölken, och eventuell glass (jag tycker inte att det behövs). Tillsätt tukmariafrön
Servera med några isbitar.

_______________________________
Reportagets övriga delar

Durban's Finest - I hope U Don't mind

2011-03-26T11:19:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Kwaito!

Durbans Finest - I Hope U Don\'t Mind (DJ Sox) MP3 Download

Today's headlines, 24 March 2011

2011-03-24T11:21:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

SOUTH AFRICA: Bishop involved in mutilation and killing of 9 year old girl for magic potion. (Sowetan)

SOUTH AFRICA: National soccer team Bafana Bafana will change its name. (Sowetan) Please suggest on Twitter, hashtag #BafanaBafana

CAMEROON: Blocked for More Than 10 Days, is Twitter Via SMS in the Process of Being Restored? (RSF, via AllAfrica)

UGANDA: The bicycle has become a symbol of hope for hundreds of women who have been trained in repairing one of life’s favorite transport modes. (IPS Africa)

ZIMBABWE: Mugabe’s health costs us $12m in 4 months (The Zimbabwean)

KENYA: Women Hold the Key to Rural Prosperity (IPS Africa)

"Bara en handfull homosexuella har mördats de senaste åren"

2011-03-21T12:04:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Allt otäckt vi hör om antihomosexualitet i Uganda är en konspiration, riktad mot amerikanska kristna, och ett sätt att skyla över islamsk homofobi. Det är kontentan av en artikel av Timothy Shah, som publicerades i Christianity Today i veckan. Han argumenterar bland annat så här:

1.
Mordet på David Kato hade inte med hans homoaktivism att göra. Det vet Shah eftersom han har läst ett polisuttalande om saken. Personligen anser jag att mordfall ska avgöras i domstolarna, inte av polisen. Fram till dess måste vi hålla till godo med de odisputabla faktum som ligger på bordet:

David Kato var en känd homoaktivist.
Hans namn och bild förekom i de uthängningar av homosexuella som ägt rum i ugandiska medier.
Han har mordhotats flera gånger.
Han mördades den 26 januari 2011.

2.
Shah understryker att det "bara" inträffat "en handfull" mord på homosexuella under de senaste åren. "Bara en handfull", puh, det är ju verkligen inget att bry sig om.

3.
Han kallar det ökända lagförslaget om homosexualitet, som bland annat förordar dödsstraff i vissa situationer för – håll i er nu – "a single legaslative stunt by a single low-level polititian named David Bahati". Hur kan Shah kalla en parlamentsledamot för en low-level polititian? Är det i själva verket inte en av de absolut högsta nivåerna en politiker kan verka på? Timothy Shah gör den här ordleken för att medvetet vilseleda läsarna. Därmed blir syftet med artikeln så uppenbart att det underminerar hela argumentationen.

4.
Han framhåller att syftet med den ökända antihomokonferensen i Kampala i mars 2009 var terapeutiskt. Då undrar jag: Hur kan en konferens ha terapeutiskt syfte om Scott Lively är en av huvudtalarna? Han har lagt hela sitt vuxna liv på att demonisera och hetsa mot homosexuella? Han har bland annat skrivit den förintelserevisionistiska boken "Pink Swastika", där han varnar för att homorörelsen kommer att återskapa Nazityskland om den inte stoppas.

Under sin föreläsning i Kampala sa han bland annat (jag citerar ett tidigare inlägg om konferensen) :

They gay movement is very evil and we must stop it immediately.You have a gay movement in Uganda that is operating at a high level, which you must bear in mind. This gay movement around the world has a handbook that they use and that is what the Ugandan gay movement is using now. You must be ready to stop this gay agenda. And don’t think that fighting the gay movement is the solution — you will be fighting a losing battle because this movement has come to stop humanity. They have a clear vision, mission and strategies. The only way to defeat them is to compete with them. Their movement is 70 years old and that’s why they don’t care about you. They know you will die soon and they will replace you and take over the nation. They have decided to recruit the youth.

You have a lot of work to do. Homosexuality is immoral and we cannot sit back and see immorality controlling nations. Homosexuality is equivalent to paedophilia in many ways. Homosexuals cannot control their sexual desires and behaviors. If all of us acted upon our desires and feelings then where would the world be? Families would break up because of adultery. People would continue to molest children, etc.

På en fråga från publiken om varför det är så viktigt att hindra människor från att bli homoseuella, svarade Lively:

It’s very important because the homosexual agenda is to turn the whole world gay.

Terapeutiskt? Hade det inte varit så förbannat motbjudande och illvilligt hade jag skrattat.

5.
Timothy Shah försöker påpeka att Uganda enligt statistiken inte är särskilt homofientligt:

"More Ugandans consider homosexual behaviour morally acceptable or neutral - almost one in five - than people in any other major African country, including sexually tolerant South Africa."

För det första är Sydafrika inte sexuellt tolerant. Att homoäktenskap är tillåtet har inget med den folkliga opinionen att göra, utan är en konsekvens av konstitutionen. Saken avgjordes i domstolarna, inte som resultat av politisk vilja.

För det andra säger den här typen av statistik ingenting om förhållanden på marken. Förra året inhyste vi en ung homosexuell man från Kampala i vår lägenhet i Kapstaden. Han tillhör inte de som hade hängts ut i media och han är ingen aktivist. Men han kände sig inte trygg. Det hade börjat ryktas om hans läggning och en av hans kamraters morsa hade hotat att anmäla honom. Jag undrar vad han hade sagt om Shahs försök bagatellisera homofientligheten i Uganda.

6.
Slutligen försöker Timothy Shah relativisera bort den kristna homofobin i Uganda med att konstatera att "hundratals, om inte tusentals homosexuella har mördats i Iran sedan den islamska republiken bildades". Han låtsar alltså att kristen homofobi skulle neutraliseras och göras mindre viktig på grund av att det också finns islamsk homofobi.

Här är hans avslutande snärt:

Such criticism [against islamic homophobia] would be seen as a direct attack on Islam or perhaps as "culturally imperialst".

Det är exakt samma bölande retorik som Sverigedemokraterna använder när de utnämner sig själva till offer för PK-ismens omoraliska och islamslickande hegemoni.

Jag är säker på att det finns skäl att diskutera situationen i Uganda även utifrån det perspektiv som Timothy Shah förespråkar. Men det måste göras på ett ärligt sätt, med adekvata argument och på en högre nivå. Det förvånar mig att det fortfarande finns antigayaktivister som klafsar omkring i de här retoriska träsken.

Organisation söker rättvisa åt offer för massakrer i Zimbabwe

2011-03-21T08:17:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Den regimkritiska zimbabwiska tidningen Newsday berättar idag om Garcom, en organisation som jobbar med att uppmärksamma Gukurahundi. Det är namnet på den militära operation som premiärminister Robert Mugabe initierade i norra delarna av provinsen Matabeleland 1983, för att försvaga det rivaliserande partiet ZAPU och undertrycka den etniska minoriteten Ndebele. Operationen utfördes av den så kallade Femte Brigaden, som under början av 80-talet tränats av nordkoreanska militärer, och tilläts härja vilt i provinsen. Under operations första sex veckor dödades över 2000 civila, oftast i form av offentliga massavrättningar.

Så här berättar ordföranden Effie Ncube om Garcom, som står för Gukurahundi Atrocities Redress Mechanism:
– We are carrying out international advocacy where we are lobbying the international community to ensure that these atrocities are recognised and the perpetrators brought to book.
– We are [also] trying to make sure that they are involved in getting the story told. An example is the setting up of the Balagwe monumental site as a way of remembering the massacred.

Femte Brigaden leddes av överste Perence Shiri, Robert Mugabes kusin, som idag är chef över Zimbabwes flygvapen (AFZ). Massakrerna var välkända för världssamfundet, men eftersom så mycket prestige och kraft hade lagts i att förorda och hylla Mugabe som Zimbabwes hopp, uteblev reaktionerna. Att fördöma honom ansågs besvärligt.

Reportage om kapmalajköket

2011-03-20T11:28:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

I dagens Sydsvenskan Söndag publiceras mitt reportage om kapmalajmatkulturen. Det innehåller besök på Noon Gun Tea Room & Restaurant, klassiska kryddbutiken Atlas Trading och Wembley Roadhose i Athlone, samt recept på Bobotie, Denningvleis, Grönsakscurry och Falooda. Ut och köp ingredienser!

Studentorganisation annonserar massprotester i Swaziland

2011-03-17T17:30:00.006+02:00

av TOR BILLGREN

I morgon fredag har Swaziland National Union of Students (SNUS) annonserat massprotester mot kung Mswati III:s autokratiska vanstyre, läser jag på Afrol News.

– Our demand in tomorrow's protest action is for the government to resign and the immediate establishment of a transitional government that should draft, in consultation with our people, a democratic constitution that will lead us towards free and fair democratic elections, säger Maxwell Dlamini, ledare för SNUS.

Nyheterna om protestplanerna kommer samtidigt som det kommer mycket oroande uppgifter om att Swaziland rustar upp och köper vapen. Det hör till ovanligheterna att så små länder har ett försvar över huvudtaget – men så har ju Swazilands armé aldrig varit tänkt att skydda folket från yttre angrepp, utan snarare att skydda monarken från folkets vrede, som Manqoba Nxumalo skrev i en mycket läsvärd och viktig artikel i veckan. (Läs även Nxumalos text om hur landets proteströrelse formerar sig i de sociala medierna,)

Hur kommer Sydafrika att förhålla sig till protesterna om de bryter ut? President Jacob Zuma har förklarat att han inte tänker assistera kung Mswati III som t.ex. saudierna hjälper kungen av Bahrain. Men samtidigt går det inte att bortse från att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med Swaziland. Ur huvudet kommer jag på nedanstående förbindelser, men det finns säkert fler:

Nelson Mandelas dotter Zeni är gift med Kung Mswatis bror, prins Thumbumuzi Dhlamini (vars far, kung Sobhuza II avskaffade demokratin i landet och förbjöd politiska partier).
En av zulukungen Goodwill Zwelithini sex hustrur (och moder till tronföljaren) är kung Mzwatis syster Mantfombi Dlamini.
En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskonbarn, prinsessan Sebentile Dlamini.

Vi får hoppas att Zuma håller sitt ord. (Regeringspartiet ANC har hittills inte agerat särskilt kraftfullt mot regimen i Swaziland, tvärtom, läs t.ex. det här inlägget). Och att protesterna OM de bryter ut inte möts av våld. Afrol News har redan myntat hashtagen #Mar18.

Today's headlines: 17 March 2011

2011-03-17T08:21:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

”Life is difficult and lonely.” Interview with intersexual Said in Morocco (Afrik News)

Uganda: Anti-gay minister of ethics and integrity resigns. Blames gays over waning support. (Afrik- News)

Uganda: Earthquake Shakes Parts of Country (All Africa)

Kenyan scientist Judi Wakhungu has been named to a new global commission to address the threat climate change poses to food security. (All Africa)

Carel Boshoff, founder of whites-only town Orania, died yesterday (The New Age)

“MDC has failed Zimbabweans”
(The Zimbabwean)

Zambezi Floods Displace Thousands in Namibia (IPS Africa)

Today's headlines, 15 March 2011

2011-03-15T08:21:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Morgan Tsvangirai faces possible arrest for contempt of court (Newsday)

Over 80 per cent of south Sudanese have no access to proper latrines and toilets (Afrik-News)

Niger: UN Chief Welcomes Successful Staging of Presidential Election (AllAfrica)

The government of Swaziland has banned the daily live transmission of the BBC Focus on Africa programme (AllAfrica)

Aliko Dangote (53), has emerged the richest man in Africa, for the first time, with a net worth of $13.8 billion (AllAfrica)

Cameroon bans Twitter mobile service (journalism.co.za)

Why is the Swazi government buying weapons? (The Daily Maverick)

Om h-ordet

2011-03-15T08:06:00.006+02:00

av TOR BILLGREN

Kring 16:00 igår postade jag följande inlägg på Twitter:

Har SD nån husbög som de använder som slagträ i Kriget Mot Islam?

Detta ledde till en lång debatt med debattören och redaktionschefen på Newsmill, Sakine Madon, som ansåg att det var "äckligt" och "sunkigt" att använda ett ord som är konstruerat ur House Negro. Hon menade att jag antydde att en bög inte kunde vara "islamofob/Sverigedemokrat" av egen vilja och att jag "fråntar [...] enskilda människor ansvaret för deras egen idioti/islamofobi". Hon slog även fast att själva ordkonstruktionen är rasistisk.

Nå.

Jag motiverade användandet av ordet Husbög så här:

Sverigedemokraterna för en hbt-fientlig politik och har fram tills helt nyligen också haft en extrem retorik gentemot homosexuella. Denna har skruvats ned avsevärt de senaste åren (med undantag av partisekreteraren Björn Söders omogna raljerande om Pridefestivalen 2008). För ett år sedan skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet där han framhöll SD som ett hbt-parti, samtidigt som han bad om ursäkt för tidigare påhopp.

Har man har studerat partiets retorik i homofrågan över tid, märker man genast att denna varmare attityd inte har det minsta med omsorg om homosexuella att göra, utan bara är ett sätt att låtsas skydda "oss" från islamsk intolerans. SD står inte på hbt-personers sida, utan vill bara använda gruppen som slagträ i sin kamp mot islam. Det är en billig taktik, och vad jag undrade med min fråga på Twitter, var om denna ännu fått ett ansikte utåt.

Om jag låter mig utnyttjas av, eller till och med aktivt förespråkar ett parti eller ett system som i själva verket degraderar mig och verkar för att mina rättigheter ska vara begränsade, är jag, som jag förstår uttrycket, en "House Negro". Eller Husbög. Om jag som homosexuell engagerar mig i SD för att få utlopp för min rasism eller islamskepticism, lämnar jag målet öppet för kritik – inte bara för mina åsikter, utan också för min historielöshet och naivitet.

Naturligtvis kan man diskutera lämpligheten i att använda sig av h-ordet. Personligen tycker jag att det äger relevans. I sydafrikansk kontext är synsättet inte kontroversiellt, utan snarare helt nödvändigt för att förstå landets historia och samtid. Några exempel:

Black Consciousness-aktivisten Andile Mngxitama och den nigerianske författaren Dr Chinweizu använder sig av det besläktade begreppet Black Colonialists i en pamflett jag nyligen läste om varför så många afrikanska stater inte lyckats vrida sig ur kolonialismens strukturer trots 50 år av självständighet. Det finns massor av saker i skriften som jag tar avstånd från, men själva begreppet ger ett värdefullt perspektiv på situationen på många håll i Afrika.
ANC-aktivister som under 80- och 90-talets inbördeskrig "omvändes" av säkerhetspolisen och blev angivare kallades askaris.
Ett av målen med apartheid – Grand Apartheid – var att de olika svarta folkslagen skulle leva i så kallade hemländer. De skulle alltså inte vara medborgare i Sydafrika, utan i dessa underutvecklade reservat som var tänkta som självständiga stater (Transkei, Ciskei, Venda, Bophuthatswana). Den politiska klassen i dessa pseudostater lät sig utnyttjas av apartheidsystemet för att det gav dem makt och förmåner, samtidigt som det degraderade deras undersåtar till denationaliserade halvslavar. Denna politiska elit var det vita Sydafrikas främsta exempel på House Negroes (eller Black Colonialists). Utan dem hade drömmen om Grand Apartheid fallit.

På samma sätt som de borde ha avstått från makten och härligheten som gavs dem från Pretoria, bör homosexuella förstå att kärleken från Sverigedemokraterna är falsk. Och till skillnad från askarin (som antagligen endast hade döden som alternativ) eller Malcolm X:s ursprungliga House Negro (som kanske bara ville ge sin familj ett drägligare liv), så har bögen som engagerar sig i SD ett val.

Användningen av h-ordet i detta sammanhang handlar alltså inte, som Sakine Madon framhärdade, om att frånta individer ansvaret för sina åsikter – tvärtom. Det handlar om att människor ska förstå vidden av sina val och just ta ansvar för konsekvenserna.

Bäst just nu: 340 ml - "Fairy Tales"

2011-03-11T21:21:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Att låten är från typ 2008 är mindre intressant. Det känns underbart att äntligen ha hittat den. När jag hörde den i bilen första gången för ett par år sedan slängde jag mig efter en penna och ristade in vad jag lyckades snappa upp avannonsens angivelser av band- och låtnamn på handen, och googlade igenom alla tänkbara ord och kombinationer när jag kom hem - utan resultat. Men nu. Äntligen! Och videon är ju helt oemotståndlig.

Bandet heter 340 ml (uttals Three-Forty mil) och kommer från Maputo, Mocambique. De bor för närvarande i Johannesburg och imorgon lördag spelar de i Kapstaden. Förband: Big Nuz

Myspace: 340 ml

Today's headlines

2011-03-11T07:58:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Caster Semenya is back at her best (Sowetan)

Tsvangirai wants Mugabe 'divorce' (BBC)

Morocco protesters encouraged by King's speech (Afrol News)

South African union leader: "You cannot be friends with white people, they will Satanise you". (Sowetan)

Expressens avslöjande om Assangeförhöret gör rubriker i Sydafrika (Mail & Guardian)

"Som om det inte var nog med att vi har rosa tröjor i år." (BaraBen.com)

On Green Books

2011-03-07T12:02:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Today Colonel Gaddafi is the laughing stock of the world and one of the most detested dictators. I just found a selection of the most insane quotes from his revolutionary "bible", "The Green Book" from 1972, surrounded by LOL:s and scornful smileys on Twitter.

But as we know: the world hasn't always laughed at Gaddafi. In 1979 the African National Congress even named their own struggle manual "The Green Book", as an hommage to the Libyan leader. In the book the ANC outlined its newly adopted People's War strategy, which was heavily inspired by the NLF in Vietnam.

At that time the ANC had already succeded in becoming the struggle movement on everybody's mind. In 1977 the Socialist International recognized it as the "the authentic liberation movement" in South Africa. The year after, Finland, Ireland, Norway, Sweden and the Netherlands endorsed it as "the only authentic representative of the South African people". The ANC's strategies, ideology and methods were favoured and Gaddafi's thinking was considered as a credible source of inspiration.

If you dared to question the revolutionary wisdom as a white European, the anti-apartheid movement would brand you as a racist and an admirer of the dreadful Botha regime. If you happened to do this as a black South African in a township, you could expect to get a burning tyre around your neck. Indeed, the Times They are a-Changin'.

Pridedemonstration i Kapstaden den 5 mars 2011

2011-03-06T11:12:00.015+02:00

av TOR BILLGREN

Under några timmar igår lunch ägde årets Prideparad rum i den gaytäta stadsdelen Green Point / Sea Point. Marschen avslutades i VM-arenan Cape Town Stadium.

Baren Beefcakes vagn med Signal Hill i bakgrunden.

"Homosexuality is AFRICAN. Homophobic violence is NOT." En betydande majoritet av svarta afrikaner tar avstånd från homosexualitet med hänvisning till att det är "oafrikanskt".

Transgendervagnen var demonstrationens kampgladaste med ständiga Amandla-rop och Awethu-svar. "Makten" - "till oss [folket]"; ett slagord som länge använts av förtryckta grupper i Sydafrika.

Beefcake igen...

"Lobola" är den traditionella hemgiften som en man betalar till sin tilltänktas föräldrar, vanligen i form av boskap.

De muslimska vagnen med sin käcka moské.

"Islam in the heart of every queer girl" stod det på en annan av de muslimska demonstranternas banderoller. Det är extremt ont om gayvändliga muslimska församlingar i världen. I Kapstaden finns dock en andlig fristad i form av The Inner Circle, som drivs av imamen Mushin Hendricks.

Good Hope Metropolitan Community Church var det enda kristna inslaget...

...förutom de här förstockade motdemonstranterna. Mannen med Jesusskylten till höger höll en brinnande predikadan på afrikaans, medan mannen till vänster bar en keps med texten "Repent Perverts". "Shame on you" var deras budskap till demonstranterna. (Damen i förgrunden tillhörde inte den kristna delegationen.)

Motdemonstrant med "livvakt". De fick naturligtvis som de ville och blev utvisslade och utbuade av demonstranterna.

Det kan vara värt att hålla i minnet att kristendomen och kyrkan var en av apartheidsystemets viktigaste grundpelare (läs mer om apartheidteologin här). Samtidigt är den förre ärkebiskopen Desmond Tutu en av kontinentens mest uttalade försvarare av homosexuellas rättigheter - en oerhört viktig röst, eftersom Sydafrikas politiska ledarskap ofta inte är särskilt intresserade att uttala sig i frågan (läs mer om antihomosexualitet i södra Afrika här).

Således medverkade inga politiska partier. Största oppositionspartiet Democratic Alliance passade dock på att dela ut broschyrer till demonstrationsdeltagare och åskådare längs vägen.

Den sydafrikanska prideflaggan är en kombination av den klassiska regnbågsflaggan och Y-mönstret i nationsflaggan.

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

2011-03-03T13:11:00.011+02:00

av TOR BILLGREN

För några veckor sedan kom nyheten att Inkatha Freedom Party i Sydafrika splittras. Det är därmed det tredje oppositionspartiet i södra Afrika som rämnar på bara två månader. I december förra året var det Sydafrikas Congress of the People (Cope) som drabbades. Och i början av januari en av fraktionerna i Zimbabwes Movement for Democratic Change (MDC).

Det är utomordentligt allvarligt att länder med så dominerande regeringspartier som i Zimbabwe med Zanu-PF och Sydafrika med ANC, har så impulsiv opposition.

De nu sargade partierna har mycket olika historier. Äldst är Inkatha Freedom Party, IFP, som startades av den sydafrikanske politikern Mangosuthu Buthelezi som befrielserörelse 1975. Vid senaste valet 2009 blev IFP det tredje största oppositionspartiet med 4,5% av rösterna.

Spänningarna i IFP började för några år sedan med att främst yngre partimedlemmar ville se en förnyelse inom partiet, som fortfarande leds av den åldrade prins Buthelezi. De lyfte fram partiveteranen Zanele Magwaza-Msibi som partiets hopp, vilket irriterade Butehelzi, som hade en annan kandidat i åtanke som sin efterträdare. En segdragen process inleddes, vilken slutade med att Magwaza-Msibi såg sig som persona non grata. I slutet av januari lämnade hon IFP och startade ett eget – National Freedom Party – NFP. Och det har börjat bra. De senaste veckorna har flera IFP-representanter hoppat av och anslutit sig till Magwaza-Msibis parti. Men i värsta fall riskerar både IFP och NFP att rinna ut i sanden.

IFP-ledaren Mangosutho Buthelezi och Zanele Magwaza-Msibi,

som var nationell ordförande för partiet fram till slutet av januari.

En av orsakerna till att det blev så infekterat av att Magwaza-Msibi utmanade Buthelezi, ligger i den afrikanska principen om att alltid respektera sina äldre. Det är förstås inget fel med det, men det riskerar också att hämma utveckling. Särskilt om en yngre person med utbildning – något som är ovanligare bland de äldre – de facto är lämpligare som ledare. I fallet med IFP kompliceras det ytterligare av att Buthelezi är en kunglighet och något av en ikon.

I de två andra partierna beror splittringarna mindre på stolthet, och mer ren och skär makthunger. I fallet med Congress of the People är det inte så konstigt, eftersom partiet bildades just av makthunger. Grundarna var ett antal ANC-höjdare, som när Thabo Mbeki förlorade posten som ledare för ANC 2007 insåg att de kommit till vägs ände i hierarkin. Enda sättet att hålla sig kvar i toppen var att bilda ett eget parti. Och de gjorde ett rekordval 2009 med hela 7,4 procent, bara 120 dagar efter att det hade bildats. Men sedan dess har det mest kommit skandalnyheter från partiet.

Mbhazima Shilowa och Musioa Lekota när de kunde hålla sams. Båda lämnade politiska toppjobb för att satsa på Cope. Shilowa var premiärminister för Gautengprovinsen och Lekota försvarsminister i ANC-regeringen.

Den stora smällen kom i december förra året när Cope skulle hålla en konferens för att välja sitt ledarskap. Polisen fick sätta in gummikulor och tårgas för att skingra de båda ledarkandidaternas supportrar. Efter det har partiuttalandena varit rena farsen, där båda kandidaterna betraktar sig vara partiets rättmätiga ledare.

Och det som har hänt med MDC i Zimbabwe är likartat. Observera att fejden inte äger rum inom den fraktion av MDC som leds av Morgan Tsvangirai, som är den man vanligen avser när man talar om partiet. Utan det är den mindre, ”intellektuella” fraktionen, som bildades 2005 med Arthur Mutambara i spetsen, som krisar. Precis som med Cope, är det de båda grundarna som inte kan komma överens om vem som ska vara chef. Det senaste är att Mutambara fått sparken som partiledare, samtidigt som han vägrar lämna sin post som vice premiärminister i maktdelningsregeringen. Medierna har spekulerat att ledarskapsstriden kan leda till ytterligare en splittring av MDC.

Arthur Mutambara och Welchman Ncube. Ncube tog nyligen över ledarposten för den "intellektuella" fraktionen av MDC. Mutambara sitter dock kvar som vice premiärminister i maktdelningsregeringen i Zimbabwe. (Tsvangirais fraktion brukar kallas den "fackliga")

Nu finns det som tur är andra oppositionsalternativ i de här länderna. Demokratiska Alliansen i Sydafrika stärker sitt grepp allt mer och börjar bli ett riktigt problem för ANC. Förra valet fick de 16,7 procent. Och i Zimbabwe är Tsvangirais fraktion av MDC en betydande kraft att räkna med.

Men det är ändå en oroande trend att partier som fått förtroende av väljarna för att vara blåslampor i ändan på regeringarna, istället faller sönder i obetydliga skärvor, på grund internt käbbel. Tänk om styrkan i att vara en enad och stark opposition hade varit viktigare än prestigen och makten hos de enskilda ledarna?

Men tyvärr är det ofta så i afrikansk politik – det är personer – The Big Man som står i centrum – inte idéer och ideologi.

Det som händer med Cope och MDC-fraktionen är bara tragiskt och upprörande. Men det finns viss anledning att vara optimistisk över utvecklingen med IFP och NFP i Sydafrika. Utbrytaren Zanele Magwaza-Msibi är visserligen en Big Woman, men hon är också en omvittnat skicklig administratör och god ledare. Om hon lyckas avstå från att bygga upp en kult kring sin person och istället fokusera på idéer och verklig politik, kan konflikterna och splittringen vara början på något nytt – och förhoppningsvis stort. Hon har gott om tid på sig att bygga upp ett väljarunderlag till parlamentsvalet 2014. Men redan vid kommunvalen senare i år kommer vi att få en indikation om hur det kan gå.

Sänt i OBS i P1 den 2 mars 2011

Storbråk i regeringen

2011-03-02T08:14:00.007+02:00

av TOR BILLGREN

Sydafrikas tyngste minister Trevor Manuel kritiserade igår Jacob Zumas nytillträdde talesperson Jimmy Manyi i mycket hårda ordalag. "I want to put it to you that your behaviour is of the worst-order racist", skriver han bland annat i ett öppet brev.

Kritiken kommer efter ett uttalande som Manyi gjorde i egenskap av ordförande för Black Management Forum, om att det finns "för många färgade i Västra Kap-provinsen". Repliken fälldes i en debatt förra året, om ett lagförslag om kvotering i arbetslivet, Employment Equity Act.

Manyi har bett om ursäkt för uttalandet, men det hindrade alltså inte Manuel från att dundra igår.

Trevor Manuel har suttit i regeringen sedan 1996, först som finansminister och sedan 2009 som minister för departementet för nationell planering.

Det är för övrigt det andra bråket kring uttalanden om den s.k. färgade befolkningsgruppen på kort tid. I veckan orsakade den här krönikan av Kuli Roberts stor upprördhet för sin störtflod av klichéer om färgade kvinnor. Texten är knappast ont menad, utan försöker väl snarare ha någon typ av glimt i ögat. Men av naturliga skäl är detta en riskabel genre i Sydafrika. Potentialen för magplask är mycket hög.

Samtidigt måste reflektera över gränser och sammanhang. Vad är rasistiskt raljerande och vad är humoristisk självdistans? Vilken betydelse har avsändarens etnicitet - och inte minst kön och status? Hade en färgad komiker kommit undan med liknande reflektioner på en stand up-scen?

Kaddafi ett fall för Ribbing

2011-03-02T06:03:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Det regnade i Pretoria den 9 maj 2009, när Jacob Zuma skulle sväras in som det demokratiska Sydafrikas fjärde president. Men vädret lade inte sordin på pampigheterna. En och en kom statscheferna och dignitärerna gående på röda mattan och hälsades officiellt välkomna i högtalarna. Men detta var inte nog för Muammar Kadaffi. Han krävde att hedras TVÅ gånger under ceremonin. Först när han gjorde entré och sedan en extra gång när alla slagit sig ned.

Kadaffi i sin fina Michael Jackson-outfit.

Jag hade bra gärna velat höra hur snacket går när en så absurd begäran behandlas. Finns det över huvudet taget på kartan att utbrista ”Nä du, Kadaffi. Om du ska ha två hälsningar vill alla andra också ha det.” Eller rycker man flegmatiskt på axlarna och hoppas att ingen ska märka att en av ungarna får en extra karamell?

Det finns stunder då jag undrar om det verkligen är hot om våld som är lösningen på internationella kriser. När det gäller bråkmakare med så sjuk självsyn som Libyens ledare, tror jag att en person som Magdalena Ribbing hade kommit betydligt längre än Ban Ki-moon och Barack Obama.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 mars 2011

Varning från konsten

2011-02-26T09:47:00.009+02:00

av TOR BILLGREN

Skulptur signerad Brett Murray, från utställningen Hail to the Thief på Goodman Gallery i Kapstaden.

Det senaste året har yttrandefriheten i Sydafrika diskuterats livligt i samband med att regeringen förbereder lagar som befaras kunna inskränka mediernas möjligheter att granska politiker och myndigheter. Tonläget är ofta högt. ”Don’t fuck with writers”, skanderade författaren André Brink under en demonstration utanför parlamentet i höstas.

Som en reaktion har även konsten tagit ett steg uppåt på provokationstrappan. Som Brett Murrays senaste utställning i Kapstaden. Till största del bestod den av rätt förutsägbar och harmlös ANC-kritik, men ett verk stod ut: en skulptur av en två kopulerande gorillor, något som svårligen kan ses som annat än en kommentar till president Zumas vidlyftiga kärleksliv. Verket är så plumpt att de uppenbart rasistiska tolkningarna känns banala. Mot bakgrund av debatten blir skulpturen snarare ett konfrontativt statement: ”Så ni trodde att det var medierna som var problemet? HA! Detta bara är början på hur jävlig KONSTEN kan bli. Tänker ni stoppa oss också, så varsågod att börja här.”

Publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2011

...och här ligger några av de mer harmlösa verken. Brett Murray tar fasta på glappet mellan ANC:s socialistiska, ja kommunistiska retorik, och ledarskapets jakt på förmåner, lyxiga bilar och snabba cash. Den "osjälviska befrielseorganisationen" har blivit en plattform för människor som vill ha ställning och rikedom:

Off topic: Kampen mot likgiltigheten

2011-02-24T08:08:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

I måndags förra veckan var journalisten Andreas Nilsson vittne till en allvarlig tågolycka. En kvinna föll ned mellan vagn och plattform precis när tåget började rulla och klämdes svårt. Alldeles innan hade hon försökt få besked om det felmärkta tågets destination, men ignorerats av personalen. När hon till slut försökte gå ombord slant hon.

Nilsson upptäcker snabbt att SJ:s retoriska fluff om händelsen inte stämmer överens med verkligheten och bestämmer sig för att börja nysta i historien. Han får kontakt med kvinnan (som är långt ifrån ”lindrigt skadad”, vilket SJ hävdat), intervjuar SJ-personal (som visar sig ha en helt felaktig bild av vad som hänt) och talar med pressfolk (som försöker domptera honom med överslätande floskler). Undan för undan hugger han sig igenom djungeln av desinformation, inkompetens och nonchalans, och håller just nu på att blottlägga något stort och viktigt. Det är en journalistisk bragd, men framförallt: en kamp mot likgiltigheten. Följ den på www.andreasnson.wordpress.com

Publicerad i Sydsvenskan den 24 februari 2011

Mugabe 87

2011-02-21T07:32:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

Idag, den 21 februari 2011, fyller Robert Gabriel Mugabe 87 år. Han har styrt Zimbabwe sedan 1980.

Vredens druvor

2011-02-21T07:07:00.001+02:00

av TOR BILLGREN

I slutet av januari kampanjade fackföreningen Sikhula Sonke i Stockholm för att uppmärksamma de tuffa villkoren för sydafrikanska vingårdsarbetare. Tyvärr fick deras vittnesmål och aktioner mycket litet genomslag i medierna – något som bara understryker vikten av deras arbete.

Sverige är en viktig marknad för Sydafrikas vinindustri. I juni 2008 gick Sydafrika om Australien, Italien och Spanien på Systembolagets försäljningslista och har sedan dess legat i topp. Som svensk känner man sig därför alltid extra välkommen när man besöker vingårdar här i Sydafrika; förra året möttes jag t.ex. av en stor svensk flagga vid infarten till en av storsäljarna.

Svenska konsumenter utgör således en betydande maktfaktor, och det är detta Sikhula Sonke tar fasta på när de vill få oss att förstå verkligheten för vingårdsarbetarna. En verklighet som närmast kan beskrivas som statarlik eller livegen. Och lönen: runt 1250 kronor i månaden. Naturligtvis finns det också goda exempel. Vingårdar som betalar mer, erbjuder vidareutbildning och till och med delägarskap i gården. Men överlag är situationen svår.

Något som hämmar förbättringsarbetet är gårdarna är utspridda över stora arealer, och att det därför är svårt för fackföreningarna att nå ut till arbetarna. De som trots allt försöker förtjänar allsköns stöd och uppmuntran. För ingen annan gör deras jobb.

Men det är också viktigt att uppmärksamma att de dåliga villkoren inte bara gäller vinbranschen. Före jul träffade jag några slakteriarbetare som hade fått sparken för att de vägrade arbeta 18 timmar om dygnet för samma futtiga 1250 kr i månaden. Det faktum att dessa löner är fullt lagliga minimilöner får givetvis inte användas som argument för att relativisera bort situationen för vare sig vin- eller slakteriarbetarna. Men vi får inte heller inbilla oss att vinindustrin är skurkaktigare än andra branscher.

En annan faktor som komplicerar bilden är att vinbranschen är under stor ekonomisk press. Det sydafrikanska vinets popularitet har skapat ett överskott av producenter, och om arbetarlönerna överstiger en viss andel av driftskostnaderna, övergår farmarna till maskinell drift för att bibehålla lönsamheten. Så arbetarna sitter som gisslan mellan två oacceptabla val. Hårt arbete till låg lön eller arbetslöshet.

Det måste alltså pumpas in mer pengar i branschen – och de kan bara komma från konsumenterna. Det har länge varit hög tid att överge den naiva köpkultur som bygger på att allt måste vara så billigt som möjligt, helst gratis. För en flaska vin gjort på handplockade druvor på andra sidan jorden KAN inte kosta 70 kronor – lika lite som att ett kilo pangasiusfisk från Vietnam skulle kunna gå på 25, som framgick i det uppmärksammade reportaget i Matens Pris i P1 förra helgen. Varför kan vi inte äntligen få betala vad det verkligen kostar? Vi – har – råd.

Publicerad i Sydsvenskan den 21 februari 2011

”Är du flykting från Kongo vill du fan inte bli sedd"

2011-02-18T09:05:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Uppslutningen var stor i onsdags när litteraturtidskriften Glänta presenterade sitt samarbete med sydafrikanska kollegan Chimurenga i Kapstaden. Glänta nr 2, 2010, var en översättning av Chimurenganumret ”Conversations with poets who refuse to speak”, och Gläntas redaktionsmedlemmar Göran Dahlberg, Linn Hansén och Hedvig Härnsten framförde varsitt stycke på detta tema.

Diskussionen efteråt kom att handla om tystnad som politisk strategi, något som många i publiken ifrågasatte – särskilt i en afrikansk kontext. Men det sipprade upp flera tänkvärda exempel. Chimurengaredaktören Ntone Edjabe påminde om Kapstadens många migranter. ”Är du flykting från Kongo vill du fan inte bli sedd.” Att kunna gömma sig från det officiella och välja att inte tala är ett sätt att ha kontroll över sin tillvaro. Ett annat exempel är valdeltagande. Hur ska man som oppositionspolitiker ställa sig till val som man fruktar är riggade? Ska man delta i farsen och ge den legitimitet, eller ställa sig utanför? Hur uppnår man mest?

Publicerad i Sydsvenskan den 18 februari 2010

Val i Uganda imorgon

2011-02-17T07:48:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Imorgon är det val i Uganda. Ska president Yoweri Museveni få lämna över till någon annan, efter mer än 25 år på posten? Jag såg honom i ett tal i nyheterna nu på morgonen, där han ifrågasatte all typ av förändring.
– Ekonomin är bra. Vi gav er fred. Utbildningssystemet expanderar. Varför skulle någon vilja ha förändring?

Vid en presskonferens i Entebbe i onsdags uteslöt han en utveckling liknande den som ägt rum i nordafrika:
– What happened in Tunisia and Egypt and what is happening in some Arab countries can not happen here. For us here we are friendly to our people. We know their problems and collectively work out ways to solve them.

Men missnöjet bland folket är stort. Jag chattade med en vän i Kampala, som är helt säker på att det blir regimskifte. Utdrag:

Election time...
police every where
people are all talking about the elections

Is the police acting friendly? Any protests?
general drama everywhere
kids are out of school
no protest so far

How do you mean? "General drama"? :-)
there is drama everywhere
rallies everywhere

Does the other candidate have a chance?
this time the competition is tight
the oppostion is winning

Why do you think so?
because they have got support this time and people are really tired of the ruling party
due to its policies

Will the election be fair?
i cant tell

Läs mer: Reportage från ett av oppositionens valmöten.

Intervju med Mangosuthu Buthelezi

2011-02-15T17:38:00.013+02:00

av TOR BILLGREN

Denna text består av tre delar. Kontext, Kronologi och Intervju. Kontextdelen är en sammanfattning av de tankar kring ANC, Inkatha och The Struggle som jag fört fram i Sydsvenskan, i P1:s OBS och här på bloggen de senaste åren. Har man tagit del av dessa texter kommer man att känna igen sig, och i så fall kan man hoppa direkt till Kronologin eller själva Intervjun.

Kontext

Mangosuthu Buthelezi (1) har varit en centralfigur i Sydafrikansk politik i mer än fyrtio år. Först som frispråkig ledare för bantustanet KwaZulu (2), sedan som grundare av Inkatha (3) – en rörelse som på 70-talet fyllde upp det politiska tomrum som uppstått bland Sydafrikas svarta efter att African National Congress (ANC) m.fl. organisationer förbjudits (4). På 80-talet hamnade han i rampljuset på grund av den konflikt som uppstod mellan Inkatha och ANC-trogna rörelser – en konflikt som utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig på 90-talet, främst i KwaZulu/Natal.

Vid första demokratiska valet 1994 fick Inkatha Freedom Party (IFP) 11,5 procent av rösterna och blev det andra största oppositionspartiet i landet. Siffrorna har sedan sjunkit stadigt. 2009 var partiet nere på 4,5 procent.

Mitt intresse för Buthelezi har sitt ursprung i de fundamentalt olika bilder av honom som förekommer i böcker, media och det offentliga samtalet. Satirikern Zaprio framställer honom som en lynnig dramaqueen vars enda politiska mål var att sätta käppar i hjulet för Nelson Mandela och fina och goda ANC under övergången till demokrati. Journalisten John Carlin – The Independents man i Sydafrika under upprorsåren – beskriver honom som en blodtörstig och hänsynslös högerextremist i sin bok "Playing the Enemy" som ligger till grund för Clint Eastwoods film "Invictus".

Men i den sydafrikanske reportern Jeremy Gordins biografi "Zuma" finns en annan bild. Den är neutral, respektfull och förklarande, och tillhandahåller nyanser som den gängse verklighets- och historieskrivningen bekvämt brukar bortse från.

Dessa väldigt olika framställningar gjorde att jag ville skaffa mig en egen uppfattning, och jag behövde inte gräva särskilt djupt för att kunna konstatera hur rätt journalisten Rian Malan har när han skriver att "[South Africa is] a place where mutually annihilating truths can be simultaneously valid". (5)

Den sanning som länge rått i t.ex. Sverige är strikt ANC-centrerad. Regeringen stödde ANC och media publicerade ANC-vinklade nyheter och ANC-vänligt material. Jag påstår inte för en sekund att det var fel att stödja ANC, eller att man borde ha stött Inkatha istället. Men genom att helhjärtat köpa och återge ANC:s verklighetsbeskrivning – som givetvis var starkt vinklad och präglad av egenintresse – bidrog man också till den destruktiva polarisering som rådde mellan de olika rörelserna i Sydafrika. Organisationer och politiker som ANC såg som rivaler framställdes per automatik som ondsinta även i svensk media. Det togs väldigt lite hänsyn till att ANC inte bara strävade efter att befria Sydafrika, utan också var inne i en maktkamp. "A liberation force fights against someone else who claims legitimacy", som Stephen Chan skriver i sin bok "Citizen of Zimbabwe". (6)

Och legitimitet var just det Inkatha och Buthelezi gjorde anspråk på. Med rätta, anser jag. Buthelezi axlade rollen som ledare över KwaZulu i början av 70-talet på inrådan av ANC:s dåvarande ledarskap och startade Inkatha 1975 med samma moraliska uppbackning. Rörelsen blev snabbt den största politiska organisationen som någonsin existerat i Sydafrika. (7) Men detta massiva folkliga stöd ignorerades av ANC – och därmed också av antiapartheidrörelsen och många västerländska regeringar.

Naturligtvis fanns det massor av skäl att stödja ANC. Det var den äldsta och mest etablerade frihetsrörelsen och dess policy var inkluderande gentemot alla raser, till skillnad från t.ex. PAC (Pan-Africanist Congress) som uteslutande var ett projekt för svarta. På 80-talet började dessutom bilden av Nelson Mandela som statsman att bli allt mer trovärdig. En annan viktig faktor var att det just var i omvärlden som ANC hade sin verksamhet. De hade kontor i många huvudstäder runt om i världen och utmålade sig som, och fick, statusen som den enda autentiska rösten för Sydafrikas folk – trots att den alltså inte hade någon verksamhet i Sydafrika, annat än i underjordiska nätverk. Inkatha, som riktade sitt arbete inåt i landet, blev följaktligen inte särskilt känd i resten av världen.

En annan orsak till att det var ANC som anammades av antiapartheidrörelsen var att betydande av delar av denna sympatiserade med ANC:s socialistiska agenda. Sydafrikafrågan handlade således inte bara om sydafrikanernas frihet, utan var också en del av dessa vänsterkrafters kamp mot dels kapitalismen, dels konkurrerande vänsterrörelser på hemmaplan (för ANC-förespråkarna var det maoisterna som var motståndarna). Sydafrika blev med andra ord ett andra slagfält för europeisk antikapitalistisk och vänstersekteristisk kamp.

Den avgörande sprickan mellan ANC och Inkatha uppstod vid ett möte i London 1979 kring frågan om ANC:s väpnade kamp, samt sanktionspolitiken (läs mer om detta nedan). Direkt efter detta möte startade ANC ett propagandakrig mot Buthelezi och Inkatha som snabbt övergick i en väpnad konflikt där alla sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp.

* * *

Idag är Mangosuthu Buthelezi 82 år gammal och fortfarande ledare för IFP, som han också representerar i parlamentet. Han annonserade sin avgång 2004, men eftersom partiet har varit splittrat i frågan om efterträdaren har han suttit kvar. Striden har stått mellan den karismatiska Zanele Magwaza-Msibi, som har många supporters bland de yngre medlemmarna, och den mer traditionalistiske prästen Musa Zondi. Det är ingen hemlighet att Buthelezis sympatier ligger hos den sistnämnde. Den senaste utvecklingen i ledarskapsstriden är att Magwaza-Msibi hoppat av IFP och startat ett eget parti, som lanserades stort i början av februari.

Det här inlägget handlar inte om att försöka skönmåla Mangosuthu Buthelezi. Som alla politiker och ledare har han begått misstag och gjort felbedömningar under sin långa karriär. Hans envishet och stolthet har satt käppar i hjulen för honom själv och landet. Han lät sig otillbörligen uppvaktas av hemliga polisen under konfliktens slutskede, och så vidare, och så vidare. Nej, vad jag vill göra är helt enkelt att presentera Andra Sidan. Ge utrymme åt en röst som ytterst sällan (eller aldrig) har fått höras i svenska medier – trots att den tillhör Sydafrikas viktigaste politiska personlighet efter Nelson Mandela.

Kronologi

1928 född på ett sjukhus drivet av svenska missionärer i Mahlabatini den 27 augusti. Hans far var hövding över Butheleziklanen och hans mor, prinsessan Magogo, var syster till zulukungen Solomon (1891-1933).

1948-50 Studerade juridik vid Fort Hare-universitetet. Gick med i ANC:s ungdomsförbund (ANCYL). Relegerades.

1952 Gifte sig med Irene.

1953 Tog över hövdingskapet över Butheleziklanen.

1970 Blev ledare för den territoriella myndigheten i KwaZulu.

1972 Framröstad till "Newsmaker of the Year" av South African Society of Journalists.

1975 Övertog och omstöpte kulturorganisationen Inkatha till en politisk rörelse.

1976 Inkathas medlemstal 100'000.

1976 Chief minister [ungefär premiärminister] över KwaZulu.

1979 ANC och Inkatha möts för överläggningar i London. Klyftan mellan rörelserna ett faktum.

1983 ANC:s surrogatorganisation United Democratic Front (UDF) bildas den 20 augusti med personligheter som Allan Boesak och Trevor Manuel i ledarskapet.

1983 Inkathas medlemstal 750'000.

1984 ANC inleder sin People’s War-kampanj för att återta initiativet i Sydafrika.

1984-1990 5'000 människor dödas i politiskt våld.

1990 Inkathas medlemstal 1,8 miljoner.

1990 Nelson Mandela friges den 11 februari.

1990-1994 15'000 människor dödas i politiskt våld, främst mellan ANC och Inkatha. Övergrepp sker på båda sidor. Sannolikt låg även [främst avhoppade delar av] apartheidregimens säkerhetsstyrkor bakom en del av våldet.

1990-1994 Förhandlingarna för ett demokratiskt Sydafrika pågår (CODESA). Buthelezi protesterar högljutt mot att ANC och FW De Klerks Nationalparti exkluderar andra politiska rörelser under processen, och mer eller mindre gör den till en tvåpartsuppgörelse. Detta exkluderande gör att han hotar att bojkotta valet den 25 april 1994. 6 dagar före valet övertalas han dock att medverka.

1994-2004 Inrikesminister (Minister of Home Affairs) i Nelson Mandelas och Thabo Mbekis regeringar. Tillförordnad president vid 22 tillfällen.

Intervju (8)

Jag träffar Mangosuthu Buthelezi i hans stora, ljusa kontor i parlamentet i Kapstaden på förmiddagen den 3 mars 2010. Vi slår oss ner i soffan och jag ber honom stänga av luftkonditioneringen så att den inte ska störa inspelningen. Han bär mörk kostym och tycks blunda under största delen av samtalet, som om han talar under djup koncentration. Rösten är ofattbart djup. Hans sekreterare kommer in med te. Hon kallar honom "Ers Excellens".

Du hade flera möten med John Vorster [premiärminister 1966-1978]. Hur var det att argumentera mot apartheid inför en så benhård förespråkare av systemet?
– Det var mycket svårt. Han var helt kompromisslös när det gällde frågor som t.ex. frigivandet av Mr Mandela. Han kallade honom kommunist och sa till mig rakt upp i ansiktet att han aldrig tänkte släppa honom. Han hänvisade till något hans far hade lärt honom: ”Ta aldrig en orm till din barm”. Så beskrev han Mandela. Ett högst deprimerande svar, naturligtvis.
– Med Mr De Klerk var det annorlunda. Men när han tog över efter Mr Botha och sa att vi skulle sätta oss ner och diskutera framtiden, förklarade jag att jag inte var beredd att föra några som helst diskussioner förrän Mandela och de andra ledarna släppts, för att få representativitet vid förhandlingarna.

Ett av de stora målen med apartheid var att de olika svarta folkgrupperna skulle leva i separata, självstyrande ”hemländer”. (2) Flera av hemlandsledarna accepterade detta och deras ”territorier” blev självständiga stater under 70- och 80-talet. Men du vägrade att acceptera självständighet för KwaZulu. Berätta om den strategin.
– Apartheidregimens mål var att denationalisera oss, att göra oss till utlänningar i Sydafrika, utom i de öar som de kallade hemländer. Jag insåg att det ultimata förräderiet mot mitt folk hade varit att acceptera detta och göra afrikanerna till främlingar i landet där de föddes. För mig var detta nyckeln.
– Jag var motståndare till hemlandskonceptet från första början. Men många människor, särskilt mina fiender, talar som om det hade funnits något val. Men det fanns inget val. Genom födseln är jag traditionell ledare. Jag är min faders son och efter hans död var jag tvungen att ta hans position som klanledare inom zulunationen – vare sig jag ville det eller ej. Sådan var lagen.
När apartheidregimen ville utnyttja de traditionella ledarstrukturerna för att påtvinga hemlandssystemet på afrikanerna, gjorde jag motstånd. Men ANC-ledarna Nkosi Albert Luthuli och Mr Oliver Tambo tog kontakt med mig och uppmanade mig att acceptera om folket i KwaZulu skulle välja mig till en position skapad av apartheidsystemet. De ansåg att det skulle ligga i befrielserörelsens intresse.
– Så eftersom jag hade den moraliska uppbackningen tog jag positionen som chief minister. Men jag hade aldrig gått längre, som de gjorde i Transkei, Bophuthathswana, Venda och Ciskei. Jag hade aldrig gått vidare och blivit president av ett självständigt hemland. Det hade varit ett ultimata förräderiet mot mitt folk och mina principer.
– FW De Klerk medgav i TRC [sannings- och försoningskommissionen] att det var detta motstånd som fick dem att ge upp genomförandet av Grand Apartheid.

Hemländerna. KwaZulu utgjordes av de ljusblåa områdena i öster.

Försökte regeringen i Pretoria övertala dig att acceptera självständigheten?
– Åh, de gjorde alla möjliga saker för att sätta press på mig, oj oj oj… Pengarna som hemländerna fick från Pretoria för administration baserades på antalet invånare – men trots att KwaZulu var det största hemlandet fick vi minst pengar som straff för min attityd.
– En av ministrarna frågade mig off the record om jag skulle acceptera självständighet om jag fick hela KwaZulu/Natal som det såg ut då. Men jag sa nej. Jag kunde inte göra det om det baserades på apartheidideologin.

* * *

I slutet av oktober 1979 träffades ANC och Inkatha i London för överläggningar. ANC-delegationen bestod bland annat av ledaren Oliver Tambo, Thabo Mbeki och Jacob Zuma. Rörelserna ville veta var de hade varandra. ANC ville veta om Inkatha skulle kunna användas som deras förlängda arm i Sydafrika. Inkatha ville veta om ANC skulle ge dem offentligt erkännande som befrielserörelse. Svaren på båda kanter blev nej. Inkatha var grundat på ickevåldsprinciper och kunde därför inte stödja ANC:s väpnade kamp, och trodde inte heller på ANC:s sanktionspolitik. Och ANC ville fortsätta ha moraliskt monopol på befrielsekampen. Låsningen var därmed ett faktum. (9)

Buthelezi föreslog att rörelserna skulle arbeta parallellt utifrån sina respektive övertygelser, men talade för döva öron. Klyftan var oöverkomlig och ANC inledde ett propagandakrig mot Inkatha och Buthelezi, som övergick i den väpnade konflikt som kom att kräva 20'000 dödsoffer fram till 1994.

Varför kunde du inte stödja ANC:s strategi om sanktioner och väpnad kamp?
– Av samma anledning som ANC idag motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe och Mugabe. De säger att det är folket i Zimbabwe som lider mest. Det var samma sak här. Och det var inte bara Mangosuthu Buthelezis åsikt. Jag reste runt i landet, kom hit till [kåkstaden] Langa på stora möten, till Bloemfontein, Soweto, kåkstäderna i KwaZulu/Natal och aktualiserade frågan om jag skulle stödja sanktionerna. Och folket svarade alltid nej. De avfärdade sanktioner. Mitt argument var att så länge mitt folk varje måndag stod utanför fabrikerna i långa köer för att söka jobb, kunde jag inte acceptera sanktioner. Folket röstade mot dem med sina fötter i de där köerna. Det var inte de vita eller de rika som led, utan vårt folk.
– President Zuma skattar alltid gott när jag påminner honom om att jag kallades förrädare för den hållningen på den tiden.

– Egentligen fanns det ingen anledning för oss, Inkatha och ANC, att splittras som vi gjorde. Men de försköt mig för att jag inte kunde acceptera deras väpnade kamp. Den stod i motsats till min kristna övertygelse om förhandlingar och fredlig överenskommelse. Men det fanns även praktiska argument: Sydafrika var Afrikas bäst beväpnade land. Jag kunde inte ställa mitt folk mot en så mäktig makt. Vi skulle bli nermejade och sist och slutligen ändå inte uppnå ett dugg.

1978 anammade bland annat Sverige och Nederländerna ANC som ”den enda autentiska representanten för Sydafrikas folk”. Hur reagerade du på det i egenskap av ledare för den största befrielseorganisationen på plats i landet?
– Jag uppskattade naturligtvis dessa länders generella ställningstagande mot apartheid. Men det var väldigt arrogant av dem att ta sig rätt en att bestämma vilka som var och inte var den autentiska rösten. För det var många röster. Det är inte sant att det bara var ANC som representerade svarta i Sydafrika. Det fanns andra – till och med på plats i landet.

Fick du någon förklaring?
– Jag var i och för sig inte överraskad, eftersom det just var så ANC:s internationella aktivister porträtterade sig själva – som den enda autentiska rösten. När jag var utomlands för att träffa statschefer i USA och Europa upplevde jag ofta att folk undvek mig. En gång när jag var i New York berättade ägaren för Newsweek att de inte kunde publicera en intervju de hade gjort med mig. ANC övertalade människor att inte tala med mig för att de skulle framstå som den enda rösten.

Ja, berätta om när UDF (10) lyckades övertala Martin Luther Kings änka att inte träffa dig 1986.
– Coretta Scott King skrev till mig och berättade att hon var på väg till Sydafrika och att jag var en av personerna som hon skulle vilja träffa under sitt besök. Och jag sa ja. Men då började UDF och Desmond Tutu bearbeta henne. De höll henne vaken till sent på natten för att övertala henne att inte träffa mig. Och de gick längre än så. De sa att det hade varit bättre att träffa president P.W. Botha än mig.

Har du fått någon förklaring till detta då?
– Nej. Men när Tutu fick uppdraget att leda TRC protesterade jag hos regeringen, eftersom jag visste att han hade band till ANC. Efter det lågintensiva inbördeskriget mellan oss och ANC var han inte rätt person att leda kommissionen. Faktum är att han i sin slutrapport kom fram till att jag hade begått fler brott mot de mänskliga rättigheterna än någon annan under konflikten. Inte i egenskap av privatperson, men inom ramen för mina ämbeten. Och det är löjligt. (11)
– Det finns en bok som nyligen publicerats av Anthea Jeffery, "People's War" (12) som tydligt visar vad som hände. Hur media och kyrkor alltid stödde ANC och förstorade mord på ANC-medlemmar, medan mord på IFP-medlemmar förtegs.

Jag har läst den.
– Ah, du har läst den? Och som du kan se, den är väl underbyggd. Det är en mycket viktig bok, den bryter ny mark.

Ja, vilken roll kan den typen av forskning kan spela för förståelsen av historien och framtiden?
– Jag hoppas att fler ska skriva som hon har gjort. Hon är väldigt modig och ger en helt annorlunda dimension till vad som hände. Jag sökte efter boken i bokhandlarna här i Kapstaden, och blev överraskad av att bara hitta två exemplar, trots att den hade publicerats så nyligen. Det var samma sak i Durban. Så jag beställde 20 kopior av bokhandlaren, för att ge till vänner i Sydafrika och utomlands. Inte för att jag förväntar mig något resultat, utan för att de till slut skulle veta sanningen om vad som hände. Jag tror jag köpte 60 exemplar till slut.

* * *

Den officiella förklaringen som De Klerk gav när han annonserade apartheidsystemets snara avveckling den 2 februari 1990, var att Berlinmurens fallit några månader tidigare, och att hotet från Sovjetunionen var borta. Hur bedömer du den förklaringen?
– Jag förstår det synsättet helt och fullt. Genom alla år, kallades även jag, Mangosuthu Buthelezi för kommunist – trots att jag aldrig beundrat kommunismen. Regeringen var så besatta av kommunismen att den betraktade alla som inte höll med den som kommunister. De såg kommunister bakom varje grästuva. När jag uppmanade De Klerk att släppa Mandela, hävdade han att Mandela under rättegången [1964] hade erkänt sig vara kommunist – vilket inte är sant. Men det var vad han sa och inbillade sig.

Många befrielseledare i Södra Afrika såg socialismen som lösning i kampen mot kolonialism och rasism, som Kenneth Kaunda i Zambia och Julius Nyerere i Tanzania. Men inte du, varför inte?
– Jag insåg tidigt att kapitalismen med sina fel och brister ändå var det bästa systemet och det enda som kunde skapa jobb. Julius Nyerere besökte mig i mitt kontor i byggnaden här bredvid 1994 och han berättade en sak som han hade sagt till Robert Mugabe när han installerades som premiärminister i Zimbabwe 1980: ”Snälla, gör inte som jag. Du har ärvt en juvel. Förstör inte den här juvelen som jag gjorde med Tanzania.” Precis så sa han.

Men hur kom det sig att befrielserörelserna i södra Afrika hade band till Sovjetunionen? Varifrån kom initiativet? Var det ett sätt för Sovjet att få inflytande i Afrika, eller var det rörelserna som sökte sig till Sovjet för att få stöd och pengar?
– Hör nu, Mr Billgren, du måste se tillbaka på landets historia. Redan på den tiden då jag var med i ANC var de i allians med kommunistpartiet (SACP). Det var de som influerade ANC-ledarna och presenterade dem för Moskva. Det är därför de flesta av landets ledare utbildades där. Och det passade förstås Sovjet att den viktiga afrikanska organisationen ANC hade band till dem, eftersom de ville dominera här under Kalla Kriget. De såg en stor chans att även det här landet skulle bli en satellitstat till Sovjetunionen när ANC kom till makten.

Du har å andra sidan alltid förespråkat federalism som en lösning för Sydafrika. Varför?
– De ger folket på marken en chans till inflytande, till skillnad från centralism. Jag tror inte att centralisering är bra för landet. Jag tror på subsidiaritet.

Så vad skulle vara det perfekta Sydafrika i dina ögon?
– Att vi utvecklade en egen typ av federalism. Man kan inte säga att de federalt organiserade staterna – vare sig det handlar om USA, Canada, Tyskland eller Indien – är samma typ av stater. Jag tycker att vi borde utveckla en sydafrikansk variant inom ramen för federalism.

* * *

På kavajslaget bär Buthelezi en liten röd pin, den internationella aids-symbolen. Trots att sjukdomen är en del av verkligheten för miljontals sydafrikaner, har det länge varit tabu att tala högt om den. Buthelezi var den förste sydafrikanske ledaren att bryta detta stigma. I samband med att hans son prins Nelisuzulu Benedict avled i april 2004, tog han bladet från munnen och berättade att det var aids som tagit sonens liv.

Detta skedde när landets övriga politiska etablissemang med president Thabo Mbeki i spetsen förnekade sambandet mellan hiv och aids, och rekommenderade befolkningen att äta rödbetor istället för att tjata om mediciner. Senare samma år förlorade Buthelezi även en dotter till sjukdomen. Dödsfallen 2004 innebar att han sammanlagt förlorat fyra av sina åtta barn.
– Man förväntar sig att bli begravd av sina barn, inte tvärtom. Det är de värsta ögonblicken i mitt liv och jag minns dem med smärta, även nu.

* * *

Du beskrivs ofta som traditionalist. Men hur kan traditionalism – som ofta är bakåtsträvande – hjälpa ett land framåt?
– Jag har naturligtvis aldrig vetat vad som menas med traditionalism. Det används ofta väldigt slappt. Var mer specifik så jag kan kommentera.

T.ex. zulukulturens invecklade lobolasystem [hemgift]? Vad har det för plats i ett modernt Sydafrika?
– Att betala loboloa för en fru är inget pris, det är för att stärka banden mellan de båda familjerna. Men idag kräver folk ockrande summor. Jag minns en ung man i Durban, som jag hjälpte med en check på tiotusen. Hans blivande svärföräldrar ville ha 53000 rand i lobola. I princip ser jag inget fel med systemet, men idag stinker det ofta på grund av det här missbruket.

Vi går runt i kontoret och tar lite bilder och Buthelezi poserar vant. Jag ber honom berätta om fotografierna på kontorets väggar och bord. Ett föreställer honom och George Bush (Sr) i Ovala Rummet i Washington 1990.
– Vi talade om situationen i Sydafrika som den var då. Jag hade träffat honom tidigare när han var vicepresident, i samband med mitt besök hos Ronald Reagan.
På en annan bild syns han med nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini, som han ofta har haft ett stormigt förhållande till. Men inte här.
– Bilden togs i samband med att kungen gav mig The King’s Cross för vad han tyckte att jag hade åstadkommit.

På byrån, bredvid CD-spelaren finns bilder från möten med Margaret Thatcher, Henry Kissinger och Tony Leon, som var ledare för Demokratiska Partiet i Sydafrika 1994-2007 (13). Jag blir nyfiken på vad han lyssnar på för musik och ber honom sätta igång CD-spelaren. Ur högtalarna strömmar ”Here’s to life” med Barbra Streisand. Innan jag går ber han mig skriva i sin gästbok.

___________________________________

Fotnoter

(1)
Buthelezis förnamn är Mangosuthu Gatsha. På 70- och 80-talet använde han främst Gatsha, men eftersom det fick negativ klang i samband med den tidens hetsiga tidningsskriverier övergick han allt mer till Mangosuthu (Gatsha är ett koncist och rubrikvänligt namn...)

Hans korrekta titel är Mntwana, d.v.s. prins. Betyder ordagrant ”barn” och används på alla direkta ättlingar till zulukungar (han är dotterson till kung Dinuzulu). I egenskap av ordförande för Inkatha är han Umhloli, vilket kan översättas med ”inspektör”. Som överhuvud för Butheleziklanen har han titeln Nkosi, "hövding", och bär hedersnamnet Shenge. I vardagliga nyhetstexter och pressmeddelande brukar han tituleras Dr, en hänvisning till hans många hedersdoktorat, alternativt Chief.

(2)
Bantustan, eller "hemländer" [homelands] var ett av målen med apartheidsystemet. Idén benämndes Grand Apartheid och tanken var att de olika folkslagen skulle leva på egna områden och "utvecklas separat".

Exempel: xhosafolket blev tilldelade Ciskei (självständigt 1981) och Transkei (självständigt 1976) i sydost. Tswana skulle leva i Bophuthatswana i norr (självständigt 1977), vendafolket i Venda (självständigt 1979), zuluerna i KwaZulu i öst (ej självständigt), och så vidare. 4 av 10 hemländer blev självständiga stater. Svarta som var födda och bodde i andra områden i "sina" hemländer tvångsförflyttades. Deras medborgarskap i Sydafrika upphörde.

Hemländerna utgjordes ofta av fläckvisa och underutvecklade landområden utan ordentlig infrastruktur, sjukvård och andra nödvändigheter. I praktiken var det etniska reservat utan reella möjligheter att fungera som stater. Det underliggande syftet med bantustanpolitiken torde ha varit att splittra det svarta motståndet mot apartheid.

De olika hemländernas status som stater erkändes bara av apartheidregimen i Pretoria och de andra hemländerna. Resten av världen insåg att systemet var ett ovärdigt spel för gallerierna - utom Israel som hade diplomatiska kontakter med flera av hemländerna.

(3)
Inkatha betyder "krona", och anspelar på den stödkrans av gräs som man använder när man bär tunga saker på huvudet.

(4)
Efter Sharpvillemassakern den 21 mars 1960 förbjöds ANC och Pan-African Congress (PAC). Rörelserna förblev illegala fram till den 2 februari 1990.

(5)
Rian Malan: "A truths of sorts", 1998 (ingår i antologin "Resident Alien", Jonathan Ball Publishers, 2009)

(6)
Stephen Chan: "Citizen of Zimbabwe. Conversations with Morgan Tsvangirai". (Weaver Press, Harare, 2005 och 2010). Chan är professor i internationella relationer vid University of London.

(7)
Det förekom sannolikt massrekrytering och tvångsanslutning till Inkatha, men inte i en sådan utsträckning att man kan bortse från det folkliga stödet.

(8)
En kompletterande del av intervjun har publicerats i Magasinet Connoisseur, nummer 3-2010. Fokus, Sydsvenskan (utrikes), Axess, Konflikt (P1), Neo, Vi och Pax tackade nej till en intervju med Buthelezi. God morgon Världen (P1) och Omvärlden svarade inte.
.
(9)
Buthelezi har alltid hävdat att han med ickevåldsprinciperna hållit sig närmare den ursprungliga andan i ANC. Detta styrks i Scott Coupers nyligen utkomna biografi över Albert Luthuli, "Bound by faith". Luthuli var ledare för ANC mellan 1952-1967 och tog emot Nobels fredspris för just den ickevåldsbaserade kampen 1960. Några månader senare startade ANC sin väpnade gren.

(10)
UDF = United Democratic Front. ANC:s förlängda arm i Sydafrika.

(11)
Truth and Reconciliation Commission (TRC) - sanningskommissionen - arbetade mellan 1995-1998 under ledning av ärkebiskop Desmond Tutu. Kommissionen. Offer och förövare från alla sidor fick möjlighet att berätta sin sida av händelserna och kommissionen hade mandat att ge amnesti för förbrytelser och övergrepp som hade varit politiskt motiverade. Det råder en föreställning om att TRC var en instans för att etablera sanningen, men det är - trots namnet - inte korrekt. Kommissionen var ingen domstol och tillämpade inte domstolens metoder för att slå fast händelseförlopp. Vittnesmål och bevis vägdes inte emot varandra. Detta var heller syftet med kommissionen. Syftet var att utgöra en ventil för upplevelser av övergrepp, ett forum för att be om förlåtelse, en plattform för försoning. Men om det är sanningen man är intresserad av är det rättegångarna om motsvarande händelser man ska studera.

(12)
Anthea Jeffery: "People's War – New Light on the Struggle for South Africa" (South African Institute of Race Relations. Förlag: Jonathan Ball Publishers, Johannesburg & Cape Town). Jag presenterar boken närmare i det här inlägget. Jeffery har även skrivit "The Truth about the Truth Commission" (1999) och "The Natal story: Sixteen years of conflict" (1997). Förra året kom "Chasing the Rainbow", som är en genomgång av ANC-styret från Mandela till Zuma.

(13)
Democratic Party bytte namn till Democratic Alliance år 2000. Gundades som Progressive Party år 1959. Partiet slogs ihop med Independent Democrats (ID) förra året och leds av Helen Zille.